På jobbet klagas det rätt mycket på vädret. Under mina luncher i personalrummet får jag flera gånger höra hur det kommenteras. Det är tråkigt och trist och så önskar man sig lite snö. Åtminstonde till jul…

Då brukar jag tillägga att jag älskar vädret som det är nu. Visst att det blir lite kallt ibland men man vill inte dö och man får inte ångest av tanken att behöva ge sig ut. När jag tänker på vintern tänker jag på vädret som är på bilden ovan och den bilden av snö tycker jag att fler ska ha i åtanke när de ber om lite snö. Mycket snö i en stad som Linköping där man inte kan åka snowboard gör livet tusen gånger jobbigare att leva. För att inte nämna alla inställda bussar, trafikolyckor, fingrar som fryser, snor som blir till is i näsan, skor som läcker igenom, kalla fötter, tanter som halkar…

Jag tycker inte att det kompenserar att  ”det blir lite ljusare ute”. Jag vill inte ha snö. Det är bra som det är nu. Visserligen är träden kanske lite väl gråa och allt runt omkring dem för den delen också, men ändå. Det är mycket praktiskt. Eller vad tycker ni? Går ni också runt och klagar på vädret och ber om snö eller njuter ni som jag?

Befinner mig i den fas då vill man vill att tiden ska stanna så att man bara kan vara hemma och få saker gjorda utan att man missar något. Har inte sovit många timmar denna vecka och nu är det lördag och allt jag vill är gå och lägga mig…

Ogillar den känslan starkt. Den gör mig deppig.

Men ska ändå berätta en liten gullig sak som hände på jobbet igår. Det var fredag och allt var i sin ordning. Ett gäng män, tror att de är byggare eller något dylikt, kom och fikade som vanligt på förmiddagen. När de hade fikat klart gick alla utom en, den yngsta. Han stannade kvar ett tag, köpte en trisslott och stannade mig därefter när jag skulle ta hand om deras brickor.

”Lina, ta den här” sa han och lämnade fram en måltipsetslapp.
”Men va, ska du inte spela och betala?”
”Nej, ta den bara”
”Jaha, ja men lägg den på brickan här då”

Jag förstod absolut ingenting. Sen upptäckte jag att han hade skrivit sitt nummer på pappret.

Då tänkte jag att åh naw… men åh nej… Nu blir det väl ändå pinsamt nästa gång de kommer och fikar. Stammisar borde inte göra sådär.

Awsome trip till Stockholm! Efter utbildningen hos Svenska Spel med ett dignande julbord till lunch som grädde på moset väntande en enastående trerättersmiddag hemma hos Ulrika i Barkaby. Sparris med lite bacon till förrätt, entrecote med ugnsbakade grönsaker och beanäsås till huvudrätt och varm banan med kokos och hemmagjord chokladsås till efterätt. Om vi var mätta och belåtna efteråt…

Sent men bättre sent än aldrig tog vi en taxi in mot stan efter att ha missat den ena bussen efter den andra. Strax innan två var vi framme på Stureplan där vi bestämde oss för att gå in på första bästa ställe vilket då blev Laroy.

En kille där försökte verkligen suga sig till mig med sin blick. Det var det värsta! Är det så man gör i Stockholm, tänkte jag men sedan fick jag reda på att han hette Anders och att vi kunde följa med honom till Whiteroom när Laroy stängde så då blev jag väl rätt trevlig. Tänkte att vi skulle få lite flyt efter bussmissarna men nehepp… Väl där i kön så slank de in utan oss så det blev ingen efterfest.

Istället gick vi tilbaka till parken där Patrik & Viktor hade lagt sin öl och jag bestämmer mig för att gå iväg och kissa. Sätter mig på huk där jag tycker mig finna ett lämpligt ställe och säger åt någon som närmar sig att gå därifrån vilket jag tycker mig se att han gör men när jag ska gå tillbaka till killarna… Fy fan så rädd jag blev! Såg jag inte fel för att jag var full så stod han som hade närmat sig och gömde sig bakom ett hörn för jag skrek och sprang så fort jag kunde tillbaka till killarna och älskade dom mest i hela världen för att jag hade dom med mig. Har nog aldrig skrikit av rädsla sådär mycket förut. Brukar inte vara den som blir skrämd.

När Patrik gick runt hörnet för att kolla om det var någon där så såg han dock ingen så jag vet inte, det kanske var jag som inbillade mig bara. Skitsamma. Vi traskade vidare genom parken i hopp om att vi skulle hitta hem till Hammarby Sjöstad där en övernattningslägenhet väntade på oss, men ännu en gång slutade det med att vi fick ge upp och kalla på taxi. Ibland är man inte kapabel till mycket.

Klockan ett idag vaknade vi upp… Vid fyra hade vi äntligen tagits oss upp och låtit Patriks syster, som fixade lägenheten åt oss visa vägen till Vapiano. Vid sex tog vi tåget hem och nu sitter jag här hemma i lägenheten igen, utslagen och trött. Men glad. Det har varit två roliga dagar. Jag gillar Patrik & Viktor, mina arbetskamrater och livvakter

Sitter på bussen nu påväg till ulrika i barkaby. Jag, Viktor och Patrik är bjudna på middag hemma hos henne killarna bär på drickan och jag på en jätte tung fruktkorg.

Sånt som bara inte händer. Man går upp tidigt för att åka till Stockholm och upptäcker i duschen att… vart tusan har jag lagt min plånbok ?? Såg jag den igår kväll någonstans? Använde jag den? Nae. Den är borta. Helvete.

Tänker på typ Julia nu som skulle sagt ”Meh, har du letat överallt?”

Typ under sängen?

Lägger inte min plånbok under sängen!