Söndagslista

I bilen på väg hem från Ystad passade jag på att svara på en lista som jag hittade i tidningen STYLEBY. Här nedan kommer svaren: 
 
 

1. Senast jag skrattade högt var...I morse. Hände en rolig grej i sängen. 
2. Senaste gången jag var arg var...För väldigt länge sedan. Jag minns det inte ens. Jag blir ledsen och irriterad ibland men väldigt sällan arg.  
3. Den största vändpunkten i mitt liv var...När jag träffade Adam! 
4. Den största sorg jag upplevt är...Ingen alls. Än så länge lever jag fri från sorg och det är jag väldigt tacksam över. Det kan göra mig sorgsen att Adam aldrig fick lära känna farfar innan stroken, men det är ingenting som drar ner mig dagligen.  
5. Något av det bästa jag vet är...Att bara vara med Adam och ligga och vila med huvudet på hans bröstkorg.  
6. Till frukost vill jag ha...En kopp kaffe med mjölk och två mackor med ost och gurka.  
7. Folk vet inte om att jag faktiskt är rätt bra på...Att göra bakåtvolter från trampolinerna i simhallen. Eller jag vet inte om jag är särskilt bra på det egentligen, men jag vågar och är inte är rädd för att få magplask.  
8. Min konstigaste vana är...Att klämma finnar som inte finns. 
9. Jag har ofärgat hår för att... Mitt hår är rätt fint för att vara helt gratis! Något måste man ju spara in på! Min grej just nu är matlåda till jobbet och ofärgat hår. 
10. Jag förväntar mig att de kommande tio åren blir... Spännande, kärleksfulla och intensiva! Jag känner mig redo för att båda gifta mig och skaffa barn (ingen stress dock) och hoppas att jag inte behöver vänta alltför många år innan Adam känner likadant. 
11. Om jag kunde träffa mitt yngre jag skulle säga till henne att...Hon inte behöver känna någon stress för det här med kärlek. Jag skulle också säga att hon duger som hon är och att hon är grym som fixar att kombinera både bra betyg i skolan, träning, jobb och alla kompisar och fester där emellan.  
12. Jag njuter av livet allra mest när jag...Är på resande fot, blir serverad god mat och vin i glaset samt när jag umgås med mina nära och kära.  
13. De personer som haft störst betydelse för mig är...Adam, mamma och alla mina närmsta vänner som är som min familj. 
14. Att vara ungdomlig betyder för mig att... Allt fortfarande är möjligt! Man har ännu inte massa "dåliga erfarenheter" i bagaget som gör att man ser alla problem som kan uppstå när man står inför en ny utmaning. 
15. Mina mest karakteristiska egenskaper är... Att jag tar för mig, är orädd, ambitiös, positiv, otålig och att jag säger konstiga saker innan jag hunnit tänka efter. Ibland blir det kul, ibland inte. Adam svarade: mysig, gosig, glad, omtänksam, sprallig, härlig, generös och perfekt ♥
16. För mig är lycka...Att ha goda relationer.
17. Min favoritårstid är... Våren!   
18. Min favoritrestaurang är...Lilla Ego. Litet, genuint och mysigt hak med mat i världsklass!  
19. Till dessert äter jag... Något sött med oväntade smaker!  
20. Min favoritdryck är... Cava eller Prosecco. Jag är sällan sugen på vatten (tvingar i mig varje dag) men ett glas bubbel tackar jag aldrig nej till!
21. Det som förvånar mig mest med politiken idag är att...Det här med källkritik inte verkar vara så viktigt för gemene man. Och att så många har så starka åsikter om saker utan att vara pålästa om ämnet i fråga.  
22. Jag blir alltid på gott humör när jag... Får godis! Hehe. Jag tror det sitter i generna.  
23. Sociala medier är... Ett väldigt intressant fenomen som jag älskar att tänka på och reflektera kring. Det är så konstigt och roligt på samma gång!  
24. För mig är religion... Svårt och komplicerat. Jag vet inte alls vad jag tror på. 
25. Jag vill väldigt gärna lära mig... Att fota bröllopsbilder så att jag kan extraknäcka som bröllopsfotograf.  
26. Nästa ställe jag vill resa till är... Costa Rica! Jag måste tillbaka och surfa där snart.  
27. Min tioårsplan är att...Hinna flytta in i och ut ur en sekelskiftslägenhet för att sedan köpa hus. Skaffa två barn med Adam som ska heta Selma och Hugo om det blir en tjej och en kille. Bli chef. Gifta mig. Fortsätta resa till minst ett nytt land per år som jag inte varit i tidigare. Hålla mig i form. Bli grym på att improvisera i köket! 
28. Min arbetsmoral är att... Alltid göra mitt bästa och göra det lilla extra utan att bli en sönderstressad prestationsprinsessa. Det kapitlet tänkte jag hoppa över. 
29. Jag tycker att Donald Trump är... Väldigt oklar och inte lämplig som president. 
30. Att vara 25 år innebär att... Jag har accepterat vem jag är och hur jag ser ut.


Städtorsdagen

 
Adam och jag bråkar inte särskilt ofta men då och då börjar vi tjafsa om att det är stökigt hemma. Det brukar börja med att Adam tycker vi borde städa och jag tycker att det redan är fint hemma och känner för att göra något annat, lite roligare. Jag älskar när det är ordning och reda men tycker inte att det är så viktigt att hemmet är perfekt 7 dagar i veckan. Jag är stökig av naturen (vilket är väldigt naturligt) och antar att det tar mer tid och energi för mig att hålla var sak på sin plats jämfört med de människor som har ordningen i sig. 
 
En bra lösning på dessa olikheter är vår så kallade städtorsdag. Det är inte alltid den blir av men vi strävar alltid mot att den ska bli det. Jag brukar ta köket och vardagsrummet medan Adam tar sovrummet och toaletten. I torsdags bytte vi roller och därför har sovrummet aldrig varit finare ;) Ska jag göra något ska jag göra det riktigt bra och det gäller även trista sysslor på torsdagar. Därför rensade jag ut ordentligt och gjorde mig av med alla småsaker jag ställt in i sovrummet så länge. Med dåligt samvete tog jag även tag i att slänga alla växter jag ställt in här i väntan på att de skulle bli vackra igen och förtjäna en plats i vardagsrummet. Resultatet blev exceptionell ordning och nu får jag höra minst tre gånger per dag att det är så härligt när det är fint i sovrummet. Adam vet precis vilka knappar han ska trycka på och jag blir alltid lika smickrad när jag blir överröst med beröm. 

Nyårslöften 2017

För att snabbt sammanfatta det gångna året: 2016 var ett väldigt stabilt år mycket kärlek och många underbara resor. Det har inte varit så mycket toppar och dalar utan mer jämt, tryggt och bra. Ibland kan jag önska att jag kunde uppskatta sådana tider lite mer än vad jag faktiskt gör. Ska sanningen fram så hoppas jag att 2017 blir något annat. Jag längtar inte tillbaka till SKAM-tiden då jag antingen var på topp eller mådde jättedåligt men jag längtar efter att ta de där kliven utanför bekvämlighetszonen. Jag längtar efter att gråta över något som känns svårt och som gör mig osäker för att sedan kunna skratta åt det några månader senare för att jag klarade det. 

 


 Här kommer mina tre nyårslöften inför 2017:

 1. Jag ska ta tag i min syn. Jag ser tyvärr inte så bra på långt håll men eftersom jag varken sitter på föreläsningar eller kör bil är det inget jag lider av. Hitills har det istället känts jobbigt att behöva lägga pengar på ett par glasögon när det finns så mycket annat jag vill lägga pengar på hela tiden. Under jul fylldes kontot på med en del julklappspengar så nu är det slut på bortförklaringar!  


2. Jag ska bli bättre på att effektivisera min tid på sociala medier. Jag vill inte ens tänka på hur mycket onödig tid jag lägger på att scrolla i flöden utan att ha något syfte. Jag besöker bloggar som inte har uppdaterats sedan jag senast var inne och jag hinner säkert uppdatera Instagram minst tre gånger från att jag vaknar på morgonen till att jag är på plats på jobbet. Sociala medier är världens bästa plats för att samla på sig inspiration och det älskar jag. Men alla de där timmarna som går då jag har mobilen i handen och inte blir inspirerad, de måste bli färre. 

3. Jag ska unna mig en utmaning som känns på riktigt. Jag ska våga ta de där kliven utanför bekvämlighetszonen och göra något som känns lite läskigt fast på ett bra sätt.  2016 var ett riktigt bra år men det innebär inte att 2017 behöver bli likadant. Det här året ska jag prova något nytt och vad det blir återstår att se! Allt är tyvärr inte så smart att dela med sig av på bloggen. 


4 år med världens bästa människa

 Les Saintes, Guadeloupe 2012
 

För ungefär tre veckor sedan lagade Adam en av mina favoriträtter till middag; pappardelle med oxfilé, grädde, persilja, tryffel och parmesan. Morgonen efter steg han upp först och gjorde hemlagad risgrynsgröt till frukost. Därefter berättade han att dagen var kommen då han tänkte skaffa gymkort där jag tränar. Jag hade precis kommit hem från Dubai och som så många gånger förr slog det mig att vem har inte världens bästa människa att komma hem till, om inte jag? 

 

Ponte 25 de Abril, Lissabon 2014

 

När helgen var slut påminde Facebook mig om att Adam och jag firade fyra år. Han hade glömt bort det och jag med. Halvt bedrövad klagade jag över att vi hade missat att fira något så stort samtidigt som Adam satt mitt emot och inte var det minsta bekymrad. Han tyckte det var helt fantastiskt att vi hade haft en sådan bra helg tillsammans trots att vi inte visste om att det var något vi borde fira. På sätt och vis hade vi firat det ändå, och jag höll väl delvis med om den saken.  

 

 Westport, Nya Zeeland 2016

 

Ett och två år tillsammans var milstolpar och kändes jättestort men numera känns åren inte lika märkvärdiga. Det känns så självklart att det alltid kommer vara vi. Hade jag aldrig träffat Adam och fortfarande varit singel hade fyra år känts som en evighet, men nu känns det mer som en droppe i havet med tanke på att vi satsar på en livstid. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom och jag tror det är ömsesidigt. Än har jag inte fått någon ring på fingret men när jag frågade honom om han trodde han skulle bli glad eller skräckslagen om han fick gå in i mitt huvud och se precis hur mycket jag tycker om och älskar honom, då svarade han glad.

 

 Lake Tekapo, Nya Zeeland 2016 
 
 
Att vara tillsammans med Adam är som att vara den bästa versionen av sig själv. Eller som att alltid ha en varm filt runt hjärtat. Han får mina bra sidor att bli ännu bättre och mina sämre sidor att kännas mindre jobbiga. Ni vet när man lägger på ett filter på snap och plötsligt blir jättesnygg på bild? Ungefär så känns det att vara tillsammans honom. Det är som att jag har ett slags Adam-filter på min personlighet som tar fram mina bästa sidor. Jag kommer fram till mycket bättre saker om jag bollar med honom först. Alla mina tankar, idéer och funderingar blir mer genomtänka om de får gå via Adam och alla mina känslor blir lite lättare att hantera. Adam är så förnuftig och klok utan att vara det minsta torr och tråkig. Han vet dessutom precis när jag behöver bli höjd till skyarna, när jag behöver få tröst eller när jag behöver inse att saker och ting är som de är och att det inte är någon idé att göra något åt dem. Han läser av mig som om jag vore en öppen bok och det är så skönt att hela tiden få känna sig sedd och förstådd. 
 
 
Trolltungan, Odda 2016
 
 
När allt annat är fult och fel i den här världen känns livet med honom alltid så värdefullt. Vår lilla bubbla vi lever i är den vackraste världen jag vet. När hjärtan krossas och annan kärlek tar slut är Adam mitt hopp om att det finns någon där ute för alla. Jag har alltid varit en självständig person men jag har aldrig varit ensam och stark. Innan jag träffade Adam var jag nästan desperat efter kärlek. Det var alltid jag som ville skåla innan en utgång i hopp att min livs man skulle dyka upp, och de kvällar jag inte orkade skåla om saken fick jag ångest. Vem hittar kärleken hemifrån soffan? Jag vet att jag var ung men det kändes ändå som att kärlek var till för alla andra.
 
 
 
 
 
För fyra år sedan fick jag bekräftat att fanns någon även för mig och det är det bästa som någonsin har hänt mig. Adam är värd alla tårar jag gråtit över tidigare killar jag tyckt om. Han är värd alla ensamma nätter och varenda sekund som livet känns meningslöst. Vi är långt ifrån överrens om allt men vi älskar och finns nästan alltid där för varandra och det gör mig till en sådan grundglad liten människa. Det ändrar varken några bordsbokningar eller presenter på, som lyser med sin frånvaro på 4-årsdagen ♥

Min Hemlighet av Petter Stordalen

Som den sjukt onischade brud jag är tycker jag om de flesta typer av semestrar. Jag älskar äventyr som de senaste resorna till Bali och Bergen, men uppskattar minst lika mycket att bara vara i ett varmt land, sola, träna och läsa böcker. För det sistnämnda är mamma ett perfekt resesällskap. Hon pratar inte så mycket vilket gör att det går fort fram. Första boken, Min hemlighet av Petter Stordalen, läste jag ut på två dagar. 
 
 
Jag är långt ifrån Stordalens typ men blir väldigt inspirerad av hans driv och ambitioner. Jag varken kan eller vill jämföra mig med honom men ser ändå på mig själv med en del liknande egenskaper, jag är också väldigt driven och ambitiös. Största skillnaden är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med dessa kvalitéer. Jag upplever ibland att jag inte utnyttjar dem till sin fulla potential. Det kan störa mig samtidigt som jag vet vad det beror på. Jag vet ju inte riktigt vad jag vill. Min största dröm jag haft var att hitta min livs kärlek och det gjorde jag för fyra år sedan. Mitt nästa stora mål i livet är att bilda en lycklig familj - men för det första är det långt borta och för det andra har det inte riktigt med min karriär att göra. 

Enligt Petter Stordalen är allt möjligt, men det är svårt att drömma stort om man är vilsen som jag. Somliga lever hela livet utan att veta vad de vill medan andra har det klart för sig redan i grundskolan. Jag kan avundas de som redan vet samtidigt som jag är medveten om att självförverkligande är ett lyxproblem. Jag klarar mig bra utan att veta vad jag vill bli bäst på. Stordalen verkar tvärtemot mig alltid ha haft ett intresse för affärer och det som satte mest spår hos mig ur boken var hans inställning till att lösa problem. Behövde han 500 miljoner för att köpa ett företag och inte hade det, då såg han till att lösa det. Det låter omöjligt men tydligen inte.
 
Applicerar man det tänket på mig själv kan jag ibland önska att jag hade en kandidat i företagsekonomi. Jag vill bland annat ha en bättre grund att stå på så jag kan känna mig tryggare med de förslag jag kommer med och de beslut jag tar på jobbet. Samtidigt känner jag inte alls för att ta tjänstledigt för att utbilda mig. Borde jag då se till att fixa en utbildning ändå, fast vid sidan om? Jag kan väl inte vara den enda i världen med dessa tankar så någon distansutbildning måste det väl finnas?
 
Tror ni jag skulle fixa det eller skulle jag bli en sådan hemskt flickvän på köpet att Adam inte orkade med mig längre? För då skulle förstås en kandidat på köpet inte vara särskilt mycket värt, oavsett vilket ämne jag skulle rikta in mig på. 

5 tankar efter bröllopet


 Foto: Lisa Öberg. Besök hennes plattform HÄR.  

5 tankar efter Ida & Jakobs bröllop: 
 
1. Ida har aldrig varit vackrare än på sin bröllopsdag. Hon lyste av lycka hela dagen och sken som en sol från morgon till kväll. Jag är så glad över att ha henne i mitt liv och så tacksam över att jag fick vara med och fira deras dag. Tack tack tack!  ♥
 
2. Jag vill också gifta mig! Helst igår. Adam är en på miljarden och jag är helt säker på att jag vill dela resten av mitt liv med honom. Enligt mig är vi ogifta i onödan för varje dag som går. Han däremot ser ingen anledning till att inte vänta och det accepterar jag förstås. Jag är väl medveten om att tålamod inte är min starkaste sida och att jag vill väldigt mycket, mest hela tiden. Hoppas det inte dröjer för många år bara ;) 
 
3. Kriterie för nya vänner: Musikaliska egenskaper.  
Ida och Jakob hade fått ihop en hel orkester under vigseln och det var så fint, så fint.. 
 
4. Hur fint är det inte när alla ens nära och kära tar fram sina bästa egenskaper och bjuder på sig själva på bröllopsfesten? Hela kvällen i lördags varvades med skratt och tårar av alla fina tal och roliga spex. Ibland känns det som att hela världen är påväg åt helvete (ursäkta ordvalet) men efter en sådan här kväll går det upp för en hur mycket kärlek det också finns. Kärlek är livet. 
 
5.  Undra vilka som blir näst på tur? Efter i lördags önskar jag att hela livet vore ett enda långt bröllop och nu är jag redo för fler!  Blir det Adam & Julia kanske? Eller Lovisa & Alex? Olivia & Daniel? Eller Jonna & Jesper? Varför vänta om ni vet redan nu? :) :) :) 
 

ATT FÅ PERSPEKTIV PÅ SINA TANKAR

Vilken liten skitblogg jag driver för tillfället, alltid är det något som känns viktigare! Ska det inte umgås, städas, tränas och sovas så ska det lagas mat, kollas pintarest, tvättas, jobbas extra eller handlas. Tiden rusar förbi och jag unnar mig allt mer sällan tid till att bara slå mig ner och låta tiden gå till reflektion och eftertanke. Det är nästan så att jag tycker det låter sorgligt när jag skriver det. Det är viktigt för mig att skriva, det gör mig klokare. Alla tankar som tänks låter så bra i huvudet men det är inte förrän dom uttalas högt eller skrivs ner som dom faktiskt spelar någon roll. Vem har inte varit med om att man tänkt säga något jättegenomtänkt och så hör man sig själv säga något som inte alls blir så bra? Att skriva ner mina tankar är ett sätt för mig att få perspektiv på vem jag faktiskt är, men som också gör det lättare att vara den jag vill vara. 
 
 
Jag har tänkt mycket på syftet med den här bloggen på sistonde och kommit fram till att jag just nu inte har tiden till att dela med mig av min vardag här. Jag utvecklas varken språkmässigt eller bakom kameran genom att ta halvdåliga bilder för att kunna redovisa vad jag har gjort under helgen, och därför kommer jag lägga det åt sidan ett tag. Jag kommer att fortsätta att uppdara här när jag känner att jag bra material (ett recept på det godaste glutenfria brödet är på gång) eller behöver omvandla tankar till ord (jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur bra jag tycker programmet Gympaläraren med Kalle Zackari Wahlström är) men allt därimellan kommer att få lysa med sin frånvaro. Just nu är jag inne i en period då jag inte alls känner för att göra saker halvdant och det är precis vad den är bloggen är, halvdan. Hej så länge ♥
 

RANDOM FAKTA OM MIG

 
- Jag vattnar alltid mina blommor på tisdagar. Vissa småbladiga växter får sig även pyttelite vatten på helgerna för att de inte ska torka ut. Om jag pratar med mina växter medan dom vattnas? Absolut! 
 
- Jag har helt glömt bort när jag ska använda orden de och dem.  Ibland googlar jag men aldrig tycks det fastna i mitt huvud. Min åsikt kanske är kontroversiell men eftersom de flesta ändå säger dom till allt när vi pratar med varandra tycker jag att vi kan slopa de och dem i skrift också. Varför göra det svårt när man kan göra det enkelt?   
 
- Jag avskyr argumentet att man ska göra på ett visst sätt för att man alltid gjort så. Det är inte ens ett argument i mina ögon. Bara för att vi ätit kött i alla år betyder det inte att det är bra att äta kött. Det är heller ingen anledning till att inte minska på köttmängden. Vissa trender är till för att följas och att äta mer vegetarisk är en trend just nu som jag tycker att alla ska haka på. Är man påläst och fortfarande vägrar dra ner på köttet är man enligt mig dum i huvudet eller väldigt egoistisk.

 
- Jag springer alltid till bussen på morgonen. Varje gång tänker jag att det vore skönt att inte ha så bråttom hela tiden. Samma kväll när jag ställer alarm tänker jag alltid att det är värt att kunna sova 5 minuter längre.
 
- Jag avskyr citatet "sova gör man i graven". Jag mår som bäst när jag får mina 8 timmars sömn punkt slut. Jag är väldigt fixerad vid antal timmar jag sover varje natt och blir superimponerad av dom som hävdar att dom bara behöver sova 4-6 timmar för att må bra. Fattar ej. 
 
- jag älskar klädmärket Samsøe & Samsøe. Skulle jag bara få handla kläder i en butik för resten av livet skulle jag välja den. 
 
- jag säger alltid att jag ska träna minst 10 gånger på en vecka till Adam. Jag planerar först in att träna innan jobbet som sedan blir till efter jobbet som sedan blir "imorgon innan jobbet" och så fortsätter det tills det blir söndag och jag känner mig jätte dålig som endast lyckats ta mig till gymmet en gång av alla gånger jag tänkt gå dit. Just nu snittar jag max 2 av 10 gånger jag planerar in att träna. Jag skyller på samma sak varje gång, att det är mörkrets fel. Mörkret är den värsta energitjuven jag vet. 
 
(Gick till gymmet och körde järnet  precis efter att jag skrev det där.)
 
- Jag hatar att städa, tvätta och diska. Fy tusan för det rent ut sagt. Jag är stökig av naturen och får verkligen anstränga mig för att hålla ordning och reda runt omkring mig. Adam får väldigt ofta dras med argumentet att jag minsann har rustat upp med en stor garderob för att jag inte ska behöva tvätta så ofta. Han får också dras med dom mest ledsna ögonen när han varit gullig och lagat middag men avslutar med "eftersom jag har lagat maten kan väl du ta disken?". Den repliken kan förstöra min kväll.
 
- Jag är grym på att göra armhävningar. 
 
- Jag har världens sämsta självförtroende när det kommer till engelska. Jag mejlar ofta på engelska på jobbet och det är inga problem (tacka vet jag Google Translate) men skulle någon från Frankrike ringa och söka mig på kontoret skulle jag seriöst ta telefonen och låsa in mig på toaletten innan jag började prata. Jag har inga problem med att prata egentligen men jag har god självinsikt och hör alltid hur kass jag låter vilket jag inte alls är bekväm med. Mitt uttal är ett skämt. (Det har dock ringt från Frankrike sedan jag skrev det här och det gick såklart bra, jag är alltid orolig i onödan. Jag låste ej in mig på toaletten.) 
 
- Jag tycker inte om öl. Jag har försökt lära mig några gånger men lyckas aldrig. Det är inte alls gott plus att man snabbt blir sådär mätt som om man tryckt i sig en stor måltid.
 
- Adam har aldrig sett mig riktigt full och kommer troligtvis aldrig att få uppleva det. Jag har haft för mycket snefyllor i mitt liv då jag gjort för mycket dumt att jag inte utsätter mig själv för det längre. Det sista jag blir är rolig och härlig om jag får i mig för mycket utan jag blir mer djup, allvarlig och börjar tänka på meningen med livet. Det blir med andra ord inte så mycket partypingla av mig när bägaren rinner över.
 
- Jag accepterar att folk är rädda för saker men har egentligen noll förståelse för hur man exempelvis kan vara rädd för höjder. Jag har pushat mig själv att hoppa från höga höjder sen jag var liten och tycker känslan av att det är lite läskigt är tillfredsställande, absolut inte läskigt på ett dåligt sätt.

 
- Jag somnar alltid direkt när jag går och lägger mig och har aldrig ont i huvudet. 
 
-Jag kan ha extremt svårt att tänka om i vissa situationer. Har jag planerat att laga en svamprätt till middag och det inte finns kantareller i matbutiken blir det error i min hjärna. Står det att jag ska krydda med rosmarin i receptet och det inte finns hemma är jag påväg till Hemköp innan jag hunnit tänka efter.  Det känns nästan som ett sjukligt beteende ibland men även solen har ju sina svarta fläckar. Vem vill vara felfri egentligen? Så ocharmigt! 
 
- Förfrågan om att bli gudmor till Ossian är den finaste frågan jag någonsin fått. Nästa fina fråga jag får hoppas jag blir "vill du gifta dig med mig?" 
 
 
 
 

ORÄDD ELLER NAIV?

 
Det är väldigt mörkt ute just nu. Det är kolsvart när man går till jobbet och  det är kolsvart när man går hem. Aldrig ser man ljuset. Alltid undrar man om det gömmer sig någon bakom busken som är beredd att förstöra ens liv. 
 
Jag är inte mörkrädd men kan tycka det är svårt att hitta var gränsen går mellan att vara orädd och naiv. Ibland är jag så säker på att jag ska leva lycklig till dagen jag dör. Jag ska minsann inte låta några rädslor ta över. Jag går igenom vilka mörka skogar jag vill och känner för.
 
Ibland är jag inte lika säker på min sak och tar en omväg. Ibland väljer jag tunnelbanan framför bussen bara för att slippa den där långa, jobbiga uppförsbacken genom skogen.
 
Ibland undrar jag vad som är värst? Att gå igenom en mörk skog där ingen skulle höra mina skrik eller ta tunnelbanan hem i rusningstrafiken? Om jag får välja mellan pest och kolera, blir jag hellre våldtagen än bombad?
 
Eller är det helt enkelt bäst att bestämma sig för att inte vara rädd alls, och fortsätta vara lycklig tills något hemskt eventuellt händer? För tänk om det inte händer! Tänk om man tittar tillbaka på sitt liv när man är 80år och inser att man levt hela sitt liv i rädsla? Har man inte gått och varit väldigt mycket rädd i onödan då? Eller har det inte hänt för att man alltid varit så rädd? 
 
Jag tror på det förstnämnda.
 
Det är onödigt att vara rädd. 
Jag avskyr att göra saker i onödan.
Alltså är jag inte rädd.
 
Jag tror man helt enkelt bara måste bestämma sig.

RENOVERINGSDAG 8

För mig är att bli vuxen att inse att allt inte är möjligt. Att ha samlat på sig så många tråkiga erfarenheter i livet att man bara ser alla problem som kan uppstå när man tänker på något man skulle vilja genomföra. Ett barn ser sällan några hinder och det är det jag tycker är helt fantastiskt med barn. Kanske var jag ett själv när jag bestämde mig för att renovera köket när jag köpte lägenheten för 1,5 år sedan. Jag skulle bara göra det och det skulle gå. Jag var oskadd från eländigt trassel och såg inga problem. Bara möjligheter. Jag tycker det är en bra egenskap hos mig själv för det gynnar mig många gånger att ha en positiv inställning till saker och ting, men det är när alla dessa hinder dyker upp längs vägen jag blir rädd för att jag en dag kommer att sluta upp som min egen mor. Att bli en sådan där pessimist som kallar sig realist. Att aldrig förvänta sig något men heller aldrig bli besviken.

Jag vill inte hamna där. Jag vill alltid vara en härlig människa som vågar satsa för att vinna. Som tror på saker! Jag vet att vi inte är några experter men just därför har jag tjatat på att vi måste tänka på allt precis hela tiden och dubbelkolla allt dubbla gånger. Ändå är det det vi faller på. Varenda gång hantverkaren ringde igår önskade jag att det är nu han säger att allt bara varit en mardröm. Köket är klart nu och det har aldrig varit några problem. Vi packar och går hem nu. Tack för idag, gå hem och baka bröd du!

Det var inte riktigt så det var.

Luckan som blivit fel löste sig snabbt, de skickar ut en ny via posten. Att vi inte gjort så det framgått tydligt att det ska sitta en täcksida under köksluckorna där spottarna ska installeras löser sig inte lika lätt. Att den andra passbiten blev förstörd gör att köket hamnar på hold tills nästa tisdag då de nybeställda täcksidorna kommer. Att diskmaskinen inte passar i stommen  (som vi fått hjälp med att beställa!) är ett ännu större problem. Jag vet inte om det är vi eller Elgiganten som missat att det sitter vattenrör i vägen som gör att den inte går in ordentligt. Vi måste även installera en förminskning på ballifixerna för att kunna sätta dit kranen som gör det hela lite dyrare osv osv.


Visst är jag tacksam så länge det inte är några dödsbesked jag meddelas men ändå...Igår fick jag uttala högt för mig själv många gånger att jag ju skrivit på mitt CV att jag älskar utmaningar och är bra på att lösa problem. Det är så roligt tycker jag. Jovisst!!! Sån är jag. Det är så härligt när det krånglar för då blir det problemlösning och utmaning. Då utvecklas man och det älskar jag ju också!!! Jag lär mig massor hela tiden. Jag måste fatta massor av snabba beslut och måste tänka på att jag en otålig person och det får inte ta över, det är bättre att det tar tid men blir gjort ordentligt. Helst vill jag ringa mamma och gråta. Och spola tillbaka tiden och börja om.

Sanningen om mig är att jag älskar när allt flyter på. Jag älskar när inga jobbiga problem behöver lösas och jag tycker det är jätte härligt när ingenting krånglar. Jag hatar när det inte blir som jag tänkt mig. Då får jag ångest och vill krypa ihop i fosterställning. Jag älskar att kasta mig in i härliga projekt och gå all in men går det åt skogen är jag sämst på att hantera motgångar. Jag gråter och hatar livet och ser till att jag hamnar riktigt långt nere på botten för där man får alltid superkrafter. En eloge till alla hantverkare där ute som måste stöta på så många problem hela tiden men aldrig bryter ihop.

 Jag ger aldrig upp det vet ni,  men det är väldigt nära att jag blir vuxen nu. Att det här blir något som jag kommer avråda andra att göra. Att jag kommer känna aldrig mer och bli en sån där som inte tror på saker. Jag vill helst inte hamna där men det är nära. Kämpa mig själv! 

27 ÄR EN PERFEKT ÅLDER

Sedan Julia blev gravid och valde att behålla har jag såklart tänkt mycket på det här med barn. Det här inlägget skrev jag för några månader sen, men beskriver fortfarande rätt bra hur jag fortfarande ser på saken. 
 
För ett tag sen kom en kollega förbi jobbet och hade med sin lilla bebis. Jag fick bebisgosa hela lunchen och det måste ju vara bland det bästa som finns. Bebisar och barn är så fantastiska! Nu har jag aldrig bytt en blöja och jag vet heller inte hur det är att aldrig få sova för att ens barn vaknar varannan timme och skriker. Men fram tills jag får upptäcka det själv tänkte jag ha en positiv inställning till barn. Har man väl bakat en bebis i magen i 9 månader tror jag inte det är något man besväras av. Det är nog jobbigt men värt det. 
 
Annika är 27 år och jag tycker det är en perfekt ålder för att skaffa sitt första barn! A vill bestämt inte ha barn före 30 men jag tycker det är lite för sent. Alla blir inte gravida så fort man slutar att skydda sig så för det första kan det ta tid och för det andra förstår jag inte varför man ska vänta så länge med ta tag i det som troligtvis kommer att vara det bästa som händer dig? För det tredje kanske man vill ha flera barn efter det första och jag vill inte gå runt och känna mig stressad för att klockan tickar på och kroppen åldras. Jag vill ha minst 2 barn men varför inte 3? Blir det Adam jag bildar familj med är jag säker på att vi kommer bli världens härligaste föräldrar tillsammans.
 
Idag är det många som tänker och tycker mycket angående unga mammor och det är något som stör mig. Jag vill inte ha barn själv än på ett tag men jag ser inte ner på dem som väljer det i min ålder. Något jag stör mig mer på är alla som väljer att vänta med barn för att det finns så mycket dom vill hinna med först. Dom har massor av drömmar dom vill förverkliga och pratar om att utbilda sig och resa jorden runt.  Ändå jobbar dom kvar på samma företag år efter år och ingenting händer?! Säger man att man vill vänta med barn för att man drömmer att förverliga drömmar först får man se till att tag i dom och se till att dom blir av! Annars får man säga något annat. Jag tänker också mycket på livet efter barn och ser det som en positiv grej att inte vara alltför gammal när kidsen flyttar ut. Är jag runt 50 år då är jag förhoppningsvis fortfarande en aktiv och härlig tjej som ännu en gång har världens möjligheter framför mina fötter. Dessutom har man troligtvis en ännu bättre ekonomi vid den åldern och hur härligt vore det inte att kunna göra alla dessa resor man drömt om när man fortfaranade är frisk och har massor av energi kvar? Jag är mycket hellre för ung mamma i andras ögon än för gammal i mina egna, om jag får välja. 
 
Många pratar också om att man vill vara redo och ha alltig klart. Man ska ha hunnit ta en examen på universitetet och hunnit skaffa en bra ekonomi och redan köpt villa. Det är såklart optimalt om man har råd och kan ge sina barn de bästa förutsättningarna redan från början, men det är inte nödvändigt! Jag tror bestämt att man fixar att plugga klart sista året om det skulle hända och jag tror bestämt att det kan gå jätte bra även om man tvingas leva på lägsta mammapeng. Man fixar det för vi människor är helt fantastiska på att anpassa oss. Jag hoppas och tror på att Julia blir ett bra exempel på det och det ska bli så spännande att få följa hur livet blir för henne framöver och få vara med och se hennes son växa. 
 

NYVAL

Igår var det intressant att läsa nyheterna. Alliansen och SD har röstat ner regeringens budgetförslag och nu är det kaos. Jag röstade blått i September och borde kanske vara glad men det är jag inte. Min teori är att det enda partiet som vinner på nyval i mars är Sverigedemokraterna och därför hade jag hellre sett ett samarbete mellan de olika partierna. Det är kanske något jag missat eller inte förstår nu, men det är ju så svenska folket har röstat och vill ha det? De rödgröna och alliansen fick ungefär lika stor andel röster i valet 2014. Då tycker jag att man får ta sitt ansvar som politiker och kompromissa med varandra tills man kommer överrens. Vad händer till exempel om alliansen vinner valet i mars 2015 men SD ännu en gång blir vågmästare? Vem blir vinnare då egentligen? Nu får alla sluta leka efterkloka på Facebook och gilla/dela bilder med "Skyll inte på mig, jag röstade på Alliansen!" Exakt samma scenario hade kunnat inträffa även om alliansen vunnit valet! 
 
 
Till nyvalet hoppas jag att många tänker om och tänker rätt. Jag tycker ingen är dum i huvudet som röstar på Socialdemokraterna bara för att jag själv föredrar alliansen, men däremot förstår jag inte hur man tänker när man röstar på ett enfrågeparti?! Både feminism och invandring är jätte viktiga frågor men varken FI eller SD är redo för att styra ett helt land. Jag förstår inte hur man kan missa det, men det vi ska gå och rösta på är faktiskt det parti vi tror styr Sverige bäst. Brinner man för feminismfrågor tycker jag till exempel att man (istället för att rösta på att FI ska styra Sverige) kan engagera sig på fritiden och gå med i olika föreningar som jobbar på att få ett rättvisare samhälle för båda könen. Ett land behöver styras av politiker som tänker strategiskt och som ser till helheten och då kan man inte haka upp sig på enstaka frågor!
 
Rätta mig gärna om jag har fel. 

WE DON'T ALWAYS HAVE TOMORROW

 
 
 Många har tänt ljus för de döda i helgen, men inte jag. Jag har ingen att tända för. Inga gravar att besöka. Jag vet inte hur det känns att förlora någon man tror att man inte klarar sig utan.  

 
Det närmsta jag har kommit döden är när farfar fick stroke. Jag tyckte att det kändes som en stor del av honom försvann då. Kvar är en rostig gammal gubbe som jag såklart älskar av hela mitt hjärta, men den farfar som jag alltid kommer minnas honom som finns inte längre kvar. Jag minns så väl när jag besökte honom på sjukhuset efter olyckan och det gick upp för mig hur snabbt det kan gå. Jag hade med mig ett brev till honom där jag hade skrivit att jag visste att han om någon som är så jävla envis skulle klara av att komma tillbaka, men så fort det visade sig hur illa det hade gått insåg jag att det var väldigt naivt skrivet. Bara för att man är envis kan man inte skapa mirakel.  
 
 
Jag kommer också alltid att tänka på döden när jag skriver på mitt CV. Jag kan inte ange min butikschef på Coop som referens, för Anna Millberg finns inte längre. Hon dog i skelettcancer något år senare efter att jag slutat där. Hon levde när jag kom hem från Guadeloupe och hälsade att jag var välkommen tillbaka om jag ville och några månader senare hade hon lämnat en man och två barn kvar i livet. Allt gick väldigt snabbt.  
 
Anna var en väldigt snäll chef. Jag tyckte om henne. När jag var ledsen och mådde dåligt sa hon att jag alltid fick komma till henne om det var något. Jag kunde alltid komma till henne om jag behövde prata. Hon litade på mig och gav mig väldigt fria tyglar när jag jobbade i förbutiken. Jag fick genomföra alla mina idéer bara det sålde och det tyckte jag var väldigt roligt. Det finaste Anna gjorde för mig var när jag en gång gjorde bort mig totalt. Jag skulle egentligen bli tvungen att säga upp mig och aldrig mer få komma tillbaka, men den gången när det verkligen behövdes, då lyssnade hon på mig, litade på vad jag sa och gav mig en andra chans. Det glömmer jag aldrig.  
 
Hade hon levt idag hade jag troligtvis tackat henne ytterligare en gång, nu många år senare. Det är nästan så att jag tror att ibland behöver man begå en del misstag som ung, för att man ska kunna lära av det senare i livet. Det är jobbigt att göra dumma saker senare i livet som man redan borde lärt sig av som ung i alla fall, om man nu måste välja mellan pest eller kolera.  

 

Ibland tänker jag också på hur det skulle bli om antingen mamma eller Adam plötsligt dog. Förra veckan när jag var påväg hem läste jag till exempel på Facebook att mamma hade varit på sjukhus. Det visade sig att hon hade åkt in för att hennes hjärta slagit ojämnt och det fick mig genast att börja tänka på att Tänk om det är nu det händer. Tänk om det är nu allt faller sönder. Nu när allt är så bra. Tänk om mamma plötsligt skulle dö! Jag skulle inte klara mig då. Jag skulle gå sönder i tusen bitar och aldrig någonsin få känna mig såhär hel igen. Bara den tanken fick mig ur balans och så kom tårarna. Väl hemma både grät jag och skrattade om vartannat. Jag skrattar ofta åt att jag gråter. Jag gråter och kan inte  för det, men jag tycker också att det är helt i onödan. Ingenting allvarligt hade ju hänt. Mamma var redan hemma och mådde bra igen.  
 
När jag tänker på hur det skulle gå för mig om Adam skulle dö får jag ångest. Skulle mamma dö skulle jag ha alltid ha Adam, jag skulle väl klara mig tillslut. Men skulle Adam dö skulle inte mamma kunna fylla den platsen. Det skulle ingen någonsin i hela världen kunna göra. Jag tror faktiskt inte att jag skulle klara mig. Jag skulle nog bli galen och börja göra sjuka saker, i hopp om att själv dö. Jag skulle inte känna någon mening med livet. Jag skulle känna att allt var så hopplöst. Om jag nu var tvungen att åka till andra sidan jorden för att hitta min första riktiga kärlek, vad skulle jag då behöva göra för att hitta någon på nytt? Vill inte påstå att vi är ett perfekt par (fast jo, det tycker jag), men vi passar så otroligt bra tillsammans. Att spendera en vardag med honom är livskvalitet i sitt esse. Han får mig att gå runt och vara så nöjd hela tiden. Grundnöjd liksom. Jag blir såklart arg, upprörd och irriterad ibland, men jag är alltid grundnöjd. Och det är helt fantastiskt att få gå runt och vara det. Händer det någonting som är lite jobbigt tänker jag ofta på att jag har ju ändå Adam. Vad kan jämföras med att inte ha honom längre?  

 

 Det hoppas jag att aldrig får känna på hur det känns.


FRAM TILLS VALRESULTATET KOM

Min helg har varit precis så bra som jag föreställde mig i mina fantasier att den skulle bli. Fram tills jag insåg att det blir regeringsskifte i år. Jag tycker det är ett mycket tråkigt valresultat som röstades fram. Jag hade hoppats på minst fyra år till med alliansen och jag förstår inte att så många väljer att rösta på SD.  Det förstnämnda gör mig mest besviken men det andra gör mig så arg att jag måste skriva om det. Jag vill ruska om er allihop, för jag undrar vad fan det är för fel på er?! Hängde ni inte med i skolan ordentligt när man läste om andra världskriget? Har ni missat vad som hände med judarna när Hitler valde ut dem till syndabockar? HAR NI ALDRIG LÄRT ER ATT VARA KRITISKA I ERT TÄNKANDE?

 

Då: Allt är judarnas fel! Nu: Allt är invandrarnas fel!

 

Om vi inte hade tagit emot så många invandrare så hade pensionärerna fått mer i plånboken. Om vi inte hade tagit emot så många invandrare hade pengarna kunnat gå till fler lärare i skolan. Om vi inte hade tagit emot så många invandrare hade vi kunnat lägga mer pengar på vården. SLÄPP INTE IN NÅGRA FLER INVANDRARE I LANDET SÅ FÅR VI MER PENGAR ÖVER TILL ALLT!!!

 

Nej, nej och åter nej. Det fungerar inte så. Och jag undrar vad det är man inte förstår här. Vad är man för människa som tror att allt skulle bli så mycket bättre om man bara minskade på invandringen? Det löser inga konflikter i världen och det är där problemen ligger idag. Det är för mycket krig överallt, människor flyr i rädsla från sina hemland för att de inte vågar stanna kvar. Det blir inte fred på jorden för att vi reser våra murar runt vårt trygga land och vänder ryggen till.

 

Nu är det som det är och då får man ta sitt ansvar. Man gör det bästa av situationen och det är inte att låta främlingsfientliga partier styra vårt land. Punkt.


MINA TANKAR KRING VALET 2014

Jag kommer rösta blått i höst. Främst för Sveriges ekonomis skull.  Jag tycker att alliansen har gjort ett bra jobb de senaste fyra åren, jag känner mig trygg med att dom styr Sverige och gillar deras framtidstänk. Jag håller verkligen inte med i alla deras frågor, men jag tycker dom skött ekonomin bra under finanskrisen (som vi knappt känt av) och jag gillar att dom är måna om att stärka förutsättningarna för Sverige konkurrenskraft. Jag kan önska att jag var socialdemokrat och trodde på att man kan börja i änden välfärd, och sedan tänka på ekonomin, men det är inte så världen ser ut idag. För att vi ska kunna fortsätta ha det bra i Sverige måste vi hänga med i utvecklingen, ligga i framkant och inte tillåta oss att halka efter. Jag tycker det är jätte viktigt med välfärd, men jag vet att det kostar mycket pengar och därför tror jag på att börja i änden ekonomi. En stabil ekonomi skapar grunden för en bra välfärd i ett land, inte tvärtom. 

 

Alliansen vill satsa mycket på forskning och utbildning och det tycker jag om. Vår tillväxt drivs av export vilket kräver en högutbildad befolkning. Därför behöver vi skapa de förutsättningar som behövs för att fler ska vilja satsa på att vidarutbilda sig. Människor med kunskap tjänar pengar, har man kapital vågar man satsa och ju fler som vågar satsa desto större chans är det att vinna. Fler vinster leder till större kapital vilket leder till mer skatt till staten som i sin tur leder till en bättre välfärd. Utan riskkapitalister, färre satsningar, mindre chanser att vinna, mindre skatt till staten vilket i sin tur leder till sämre välfärd.

 

Och välfärd tycker jag som sagt om. Skatter likaså. Jag vill kalla mig liberal men jag avskyr när folk som redan tjänar hur mycket som helst klagar på att de betalar för mycket i skatt. Jag tycker det är bra som det är och helt rätt att tjänar man över en viss summa pengar i månaden, ska man även skatta mer. Många människor är egoistiska av naturen och pengar gör en lätt girig, så jag tror att om många av dessa redan rika människor skulle få mer pengar i plånboken skulle dessa pengar endast gå till dem själva. Och det blir inte fler människor lyckligare av.

 

Ett argument som jag ofta får höra är att det ska löna sig att vidareutbilda sig. Kämpar och kämpar man i flera år för att vidareutbilda sig och lyckas skaffa sig ett välbetalt jobb, ska man inte behöva straffas och skatta mer för det. Det ska löna sig att kämpa, som om inte alla som inte föddes med samma förutsättningar att lära sig lika lätt  också kämpar och kämpar för att nå dit om dom vill.  Själv känns det som att jag föddes både lättlärd, självständig, envis och överambitiös. Jag har alltid haft skinn på näsan, ett grymt immunförsvar och har oftast en väldigt positiv inställning till livet. Jag drar mig sällan för att göra något som känns jobbigt och är inte den som fegar ur i första taget. Klart jag kan ha dåliga perioder och dippar i livet...

 

Men jag kommer alltid att klara mig.


Så är det inte för alla. Vissa kämpar och kämpar minst lika mycket men har inte samma förutsättningar som gör att de kan nå lika långt lika lätt. Har man svårt att lära sig kan kämpa bäst man vill i skolan, den som är lättlärd kommer ändå alltid ligga steget före. Vissa växer upp under tuffa förhållanden och kan kämpa bäst dom vill med livet, dom har det ändå så jävla jobbigt. Vissa är blyga och vågar inte ta för sig, trots att dom kämpar. Alla har inte skinn på näsan och vågar säga ifrån när människor kör över en eller när företag försöker utnyttja en. Alla har inte modet att plötsligt säga upp sig för att satsa på sina drömmar. Vissa har lättare för att bli beroende av saker och får lägga energi åt att bara kämpa med det, så att inte beroendet börjar styra vardagen. Andra har dåligt immunförsvar och kämpar och kämpar men möter ändå alltid dessa motgångar. Vissa föds så pass estetiska att de enda de kan tänka sig att hålla på med är konst och musik och får kämpa och kämpa för att försörja sig på annat håll. Vissa faller lätt för grupptryck, hamnar i fel kompiskrets och hamnar snett alldeles för tidigt. Vissa får cancer. Andra råkar ut för olyckor. 

 

Det tar aldrig slut. Alla människor är så olika att man inte kan säga att det bara är dom som kämpar med rätt förutsättningar som ska få lyckas och gotta sig med ett hav av pengar. Vi lever bara en gång och kan inte råför vissa egenskaper som vi föds med. Allt kan man inte göra något åt. Hade vi haft flera liv på oss, låt oss säga att alla fick leva 3 olika liv tre gånger om och förutsättingarna slumpades vid varje födsel, då hade jag kunnat köpa att man inte ville dela med sig. Då jag hade själv kunnat säga till de som hade de sämre än mig att "ja men du, du kanske bara fick nitlotten det här livet, det blir säkert bättre nästa gång!".

 

Men nu är det ju inte så. Alla lever bara en gång och därför tycker jag att alla som kan ska hjälpa alla som inte kan. Livet kommer aldrig bli rättvist, men alla som redan har det bra kan alltid hjälpa till att hjälpa dom som inte har det så bra att få det bättre. Tjänar man 100.000 i månaden och får ut 50.000 efter skatt har man det  redan bra. Man kommer inte få det bättre om man får 70.000 över istället. Det kommer däremot någon annan få om man delar med sig. 

 

Tankar/Synpunkter på det?  


ÅRET SOM 21

 
Summeringar är roliga att läsa i efterhand men desto svårare att skriva. Mitt år som 21 år har varit väldigt bra och det har hänt en hel del under året som gått. Jag har hunnit prova på flera olika jobb (hann servera på Göta Kanal, extraknäcke som servitris på Ryska Posten, utbildade mig till barista på Espresso House innan jag slutligen hamnade på inredningsbutiken Habitat på PUB) vilket har fått mig att utvecklas enormt som människa. Man lär sig mycket om sig själv genom att prova på att vara på olika ställen och jobba med olika människor och det har jag verkligen gjort. När det gäller kollegor är det ingenting man väljer så det är ingenting man kan påverka, men det är en konst att lära sig att fortfarande vara sig själv samtidigt som man måste agera kameleont och anpassa sig efter vad för typ av personer man jobbar med. Jag vill, hoppas och tror att det är något jag kommer få nytta av den dagen jag kommer på vad jag vill göra för resten av livet och att jag då kommer känna mig nöjd med att jag hann prova på så mycket olika innan jag hamnade rätt. 
 
När det kommer till kärleken så har Adam och jag gått från distansförhållande till sambos i Stockholm. Jag tänker fortfarande och ofta på hur sjukt det är att jag träffat någon som passar mig som bra som han gör och tvivlar inte en sekund på att det kommer vara vi fram tills döden skiljer oss åt. Jag vet att mycket kan hända under åren som går och jag är otroligt sårbar som ger allt, men den här killen äger mitt hjärta och så länge vi har det bra är jag världens lyckligaste flickvän alla dagar i veckan. Ibland tänker jag på hur svart allt skulle bli om något skulle hända, hur djupt jag skulle falla och hur hårt jag skulle slå i marken - men förhoppningsvis är det bara rädslor som skrämmer mig i onödan. Det sägs att våga vara sårbar är vägen till lycka och jag tror att jag förstått vad det innebär.
 
Under året som gått har jag också förstått hur viktigt det är att anstränga sig för att upprätthålla kontakten med sina vänner som inte bor i samma stad. Det är så lätt att livet flyter på, tiden går och så plötsligt har det gått flera månader innan man sågs sist. Det är kul att vara spontan, men planering och prioritering är A och O när det gäller  att försöka få ihop ett tjejgäng som bor på utspridda platser och arbetar på olika tider om så bara över en helg. När jag flyttade till Stockholm hade jag sådana planer på att ha världens största inflyttningsfest och nu när jag fyllde år skulle jag vara ute i god tid och ordna en stor födelsedagsfest, men det är sånt som runnit ut i sanden för att jag har låtit annat komma emellan. Kanske nästa år ;) 
 
En annan rolig sak är att jag har haft mina första utgångar på Harrys och Riva hemma i Linköping som 21-åring. Jag hatar House och har aldrig känt mig riktigt bekväm att dansa till sådan musik, men låtarna dom spelar på Harrys eller stämningen i pianobaren är som paradiset för mig. Jag har haft underbara utgångar hemma i Linköping det senaste året och hoppas det blir många fler sådana framöver. Ett tag tyckte jag att det kändes tråkigare att gå ut för att jag inte var singel längre, men nu tycker jag tvärtom. Det är så skönt att inte behöva bry sig längre. Jag kan dansa hur jag vill och säga vad jag vill till vem jag vill utan att behöva oroa mig för att jag gör bort mig eller kanske går miste om en potensiell drömkille. Jag har ju redan min och jag vet att ingen någonsin kommer komma i närheten av hur bra han är. En kille kan vara hur snygg och trevlig som helst, han är ändå inte min Adam. 
 
 
 
 

#RÖSTAEU25MAJ

Idag tog jag mitt ansvar och förtidsröstade till Europaparlamentet. Jag är inte speciellt insatt i EU och inte i politiken överhuvudtaget om jag ska vara ärlig, men jag har gjort några tester och försökt skaffa mig en överblick var de olika partierna står i EU-frågan. 
 
I det här valet får Centerpartiet min röst. Jag tycker EU ska göra färre saker men göra dem bättre. Det betyder inte att det är det partiet jag kommer rösta på i riksdagsvalet, men jag tycker att det var det partiet som passade bäst ihop med mina egna åsikter om just EU. Jag har en positiv syn på EU-samarbetet men tycker också att det är viktigt att man till viss del känner att makten är nära, att jag har chans att påverka saker där jag bor utan att kommunen måste rätta sig efter alltför många EU-direktiv. Däremot tycker jag att det är viktigt att EU samarbetar i de större frågorna som handlar om demokrati och fred, fri rörlighet och handel, miljö och gemensamma insatser mot organiserad brottslighet. 
 
Och så vill jag ha kvar kronan. Men det är bara en åsikt som grundar sig på en känsla jag har. Det känns bra att ha kvar den, tryggt på något sätt. Och så är det kul att växla till en annan valuta när man åker utomlands...Det är inga hållbara argument det vet jag, men så kan det vara ibland.
 
Vad har ni själva tänkt rösta på? Om ni varken vet eller har intresset att sätta er in i valet så tycker jag att det är viktigt att man röstar ändå, för att hjälpas åt att utesluta att mindre främlingsfientliga partier tar större plats. Låt oss ta Sverigedemokraterna som exempel, dom vill jag absolut inte ha med i Europaparlamentet. En röst på ett annat parti är en röst mer som inte är på dom, jämfört med ingen röst alls.
 
Kom ihåg att det var nationalismen som en gång splittrade Europa och dit vill vi inte tillbaka. Dessutom talas det om att risken är stor att rasistiska och främlingsfientliga partier från hela Europa får tillräckligt många mandat för att bli en inflytelserik grupp i Europarlamentet och händer det, då vill man inte ha varit den som inte tog ställning och lät bli att rösta "för att man inte var så insatt". Nej nej och åter nej. Din röst viktig och gör skillnad. Därför tar du ditt ansvar.  
 

SAKER JAG ÄR TACKSAM ÖVER

Min blogg är ur form för tillfället och det är jag också. Inte nog med pollenchocken som kom så har jag gått och  blivit förkyld också. Idag snöade det dessutom så vad fan finns det att vara glad över egentligen? 
 
Massor såklart. 
 
En tanke jag inte kan släppa just nu. Jag har det alldeles för bra, men är också alldeles för bra på att hitta fel. Jag är så duktig på att aldrig bli nöjd att det är sorgligt. 
 
Därför har jag kommit fram till att jag ska ha den här bloggen kvar till att fokusera på allt det fina i livet. Jag behöver inte läsa om 40 år att allt är skit för jag orkade inte ut och springa idag som jag hade bestämt eller att livet sög för det var kallt ute. Jag behöver inte läsa alls om dåliga dagar för varför skulle jag vilja bli påmind om dom när jag blir äldre? Självklart hamnar man i svackor ibland och det är ok, men i övrigt ska jag försöka bli bättre på att fokusera på det positiva som varit. Har jag varit ute och sprungit i 5 km behöver jag inte känna mig missnöjd för att jag inte sprang 10 km som jag hellre hade gjort, utan jag ska försöka bli bättre på att se att 5 km är så mycket bättre än inga sprunga kilometer alls.
 
Jag måste bli bättre på att se vad jag har istället för vad jag inte har helt enkelt. 
 
Saker jag är tacksam för: 
 
Adam, såklart. Tänk att jag träffat någon som är allt jag någonsin önskat och lite till. Han är det bästa som hänt mig och jag hoppas alla ni där ute som fortfarande letar efter kärleken kommer hitta någon som passar er lika bra som Adam passar mig - Och att ni i efterhand kommer att känna att det var det väntan värt. 
 
Mina vänner. Inga nämnda, inga glömda. Men jag har de bästa tänkbara av alla vänners världar. Jag har mina tjejkompisar som jag känt hur länge som helst och som betyder lika mycket för mig som om jag hade haft egna systrar. Jag har vänner som jag lärt känna på senare år och som inte alls är som mig men som ger mig massor av inspiration och energi. Jag har vänner som jag lärt känna medan jag varit ute och rest och som jag delar de mest mest oslagbara stunderna med. Jag har nyligen flyttat till Stockholm men har redan fått nya vänner för livet här och jag har den där killkompisen som jag känt hur länge som helst och som jag alltid kan vända mig till för att få ett annat manligt perspektiv på mina problem. 
 
Mamma & Mormor. Givetvis är jag tacksam över fler i familjen och i släkten, men dessa två står mig närmast och är två bra förebilder i mitt liv som lärt mig mycket och som jag fortfarande lär av. Vi är olika det är vi (mamma är en sådan som inte önskar sig något när hon fyller år medan min önskelista skulle kunna skrivas lika lång som till månen ungefär), men av människor som inte är som en själv finns det mycket att lära. Även fast jag kommer göra mycket annorlunda när jag får egna barn, så finns det väldigt mycket jag kommer göra likadant också. 
 
Mitt jobb. Jag är tacksam för att jag aldrig haft svårt för att hitta jobb och att jag nu får jobba med något jag brinner för och vill lära mig mer om, inredning. Jag har en chef jag visste att jag skulle tycka om redan från början och som bara växt i mina ögon sedan dess. Jag tycker det är otroligt viktigt att ha en bra chef som man känner sig trygg med, kan lita på men också skämta med och det kan jag med Malin. Det känns som hon har förstått vad jag är för en slags person och det känns bra. Jag kommer säkert inte jobba i butik för resten av livet men det är något jag alltid velat prova på och nu får jag chansen till det. Är det något för mig kanske jag fortsätter växa inom branchen, känner jag nej tillslut, är det ett steg närmare att känna ja inför något annat. 
 
Min lägenhet. Jag äger en bostadsrätt i Stockholm. Jag har någonstans att bo och behöver inte oroa mig för skumma andrahandskontrakt. Det är få förunnat bland unga, framför allt i huvudstaden, och jag är tacksam över att mamma bidrog till att jag kunde investera i den här lägenheten. Visst är det en chansning då ingen kan förutspå hur bostadsrättsmarknaden ser ut om 10 år, men satsar man inget har man inget och vinna, jag är en rikstagare som person och förhoppningsvis går man med vinst i långa loppet - Vilket i sin tur leder till att man kan investera i ännu bättre boenden i framtiden. Jag drömmer om ett stort hus med stor altan och gräsmatta och kanske är det här boendet ett steg på vägen. 
 
Min hälsa. Jag blir sällan sjuk och har glömt bort hur det är att ha feber för det minns jag inte senast jag hade. Jag har aldrig varken några sömnproblem eller huvudvärk. Jag har ingen känslig mage. Jag är glutenallergiker men det är min pojkvän också så vad gör det. Jag mår för det mesta utomordentligt bra och det är underbart! 
 
Självklart skulle jag kunna sätta ett Men... efter varje stycke och skriva ett stycke till.
Men varför fokusera på det? Jag har det väldigt bra och det är ingenting man ska behöva be om ursäkt för. 
Det här inlägget är för mig, för att jag ska bli lite bättre att se det här, de morgnar jag vaknar och önskar jag hade det bättre. 

FRÅN HIMLASTORMANDE FÖRÄLSKELSE TILL VILLKORSLÖS KÄRLEK

 
För exakt ett år sedan idag kom jag hem till Sverige efter att ha varit ute och rest i vida världen och blivit blixtförälskad. Så fort jag var på svensk mark och hunnit hem och lämnat väskorna tog jag första bästa tåg till Alingsås och jag minns fortfarande alla fjärilarna i magen på vägen dit. Hur jag var sådär rosig om kinderna som man kan bli när man dricker vin och hur det kändes som man hade världens känsligaste läppar när man äntligen kysste varandra för första gången på hemmaplan. Det var så laddat men kändes så himla, himla bra. 
 
Då visste vi ingenting om framtiden och om hur allt skulle bli mellan oss, men nu har det gått ett år och nu bor vi tillsammans här i Stockholm och har det bättre än vad jag tror båda hade kunnat drömma om. Vi bråkar ibland, missförstår varandra och kommer inte alltid överrens (skillnad från förra våren - då kunde jag verkligen inte förstå vad som skulle kunna dyka upp och få oss osams ), men jösses vad hela mig fortfarande älskar hela honom även när jag är sur. Att lilla jag som upplevde att jag aldrig hittade kärleken tillslut lyckades få en så genomfin människa på fall, som dessutom är snyggast i världen, smart, händig och rolig, det gör mig på något sätt så stolt. Dels för att ens partner på ett sätt kan säga väldigt mycket om en själv som person men också för det liv och den vardagen vi skapat oss tillsammans. Han gör mig till en så lycklig människa och jag hoppas det alltid kommer att vara så ♥  

FINT

Det finns rätt mycket som jag tycker är det finaste som finns. Att varje gång få höra att man är en stjärna så fort man tvivlar på sig själv är en av dom sakerna. Det är nog bland det bästa med att ha en pojkvän. Att man alltid har någon där som tror på en, som känner en utan- och innantill och som vet vad man går för när man glömmer bort det själv.





Tidigare inlägg
RSS 2.0