Jag vill inte vara den som är den som är rädd för förändringar.

 
Det där med hår är så konstigt. Jag har aldrig sett mig själv som någon med långt hår, men nu när jag har så väldigt kort (typiskt mig att vara lite för tuff när jag sitter i frisörstolen) har jag plötsligt insett att jag visst hade ganska långt hår innan. Det är bara det att jag alltid har velat ha ännu längre hår att jag aldrig känt mig nöjd med längden jag haft. 
 
Kort hår är egentligen inte jag, men jag ångrar heller inte att jag klippte av det. Klipper man aldrig av det så får man aldrig reda på om man kommer trivas i det eller inte, så jag kände att det var på tiden helt enkelt. Det är kul att känna sig lite annorlunda ibland. Hår är ändå bara hår, det växer ut och jag vill inte vara den som är den som är rädd för förändringar. Just nu känns det dessutom väldigt skönt med kort hår; Det går snabbt att fixa (och locka!), topparna håller sig superfina och det är väldigt smidigt om man är i ett förhållande. Långt hår är i vägen hela tiden. I alla fall mitt var det. Det fastnade i armhålorna när jag tränade och en viss person råkade alltid lägga sig på det så jag fastnade med huvudet och fick typ nackspärr. Och det här med att jag bara behövde gå in på toaletten och så vips var det fullt av hår i handfatet. Helt sjukt. 
 
Vad tycker ni få som läser? Ska jag ha det kort ett tag till eller är det dags att spara ut igen? Jag struntar ju såklart i vad ni tycker och gör som jag vill, men det är intressant att höra ändå. En del tycker att jag passar mycket bättre i kort hår men jag kan verkligen inte se på mig själv med dessa ögon. Enligt mig är jag en tjej med långt hår, men så kanske jag känner för att det är vad jag alltid har haft. Rätta mig gärna om det inte är typiskt för de flesta människor. 
Vardag, självporträtt | | 4 kommentarer |
Upp