Surfen, atmosfären och de vänliga människorna

Den här sommaren invigde jag semestern med att flyga till Bali. Tidigare har det alltid lockat mig att bocka av nya länder och platser på listan, men den lilla surfbyn Canggu har lyckats trollbinda mig. Jag älskar atmosfären där. Och surfen, de glada och vänliga människorna och solnedgången på Echo Beach. Dessutom kryllar det med yogastudios såväl som fint inredda restauranger och caféer - som allt som oftast erbjuder båda glutenfria, vegetariska och veganska alternativ. Listan på anledningar att älska Canggu kan göras lång och att komma tillbaka dit en tredje gång kändes som att komma hem igen, förutom att Adam saknades. Livsstilen där passar mig perfekt.

Anledningen till att det blev ett tredje besök på Bali så tätt inpå senaste besöket var Emelie. Hon bestämde sig tidigt i våras för att stanna en hel sommar i Canggu och då passade det perfekt att jag kom och hälsade på. Jag brukar i vanliga fall förbereda en ganska omfattande resplan, men inför den här vistelsen planerade jag ingenting. Jag flög helt enkelt bara dit och bodde in mig i hennes rum på Bali Laksita Homestay. Boendet kostade mig inte mer än 100 kr natten men trots det hade vi bara 4 minuter ner till morgonsurfen. Planerar du att åka till Canggu för att surfa kan jag varmt rekommendera att bo där ♥
 
Vid ett tillfälle fick vi vara med på en ceremoni som värden på vårt boende höll i. Jag ville lära mig mer om hinduismen sedan jag några dagar innan hade passerat en större ceremoni på stranden. Där fick jag beskåda hur balineserna på ett minst sagt barbariskt sätt avslutade ritualen med att offra en get. Med tårarna brännandes bakom ögonlocken såg jag på hur de kastade ut geten bland vågorna ett flertal gånger tills den slutligen dog. Efteråt gick jag vidare och debatterade om saken med ungdomarna som jag hyrde surfbrädor av, men det kändes inte som det gick särskilt bra. De är ju uppväxta och skolade med att det är naturligt att offra djur sedan barnsben. Det är bra för karman, enligt deras tro.
 
På ceremonin i det lilla familjetemplet offrades inga getter. Däremot avslutades den med att den lilla kycklingen som gladeligen hade hoppat runt bland offergåvorna blev halshuggen. Det fick mig att fundera över hur otroligt formbara vi människor är genom livet. Det är så svårt att ta in att vi människor är så lika i grunden, men att vi formas så olika på grund av kulturella skillnader. För mig är det obegripligt hur man kan tro på att det är bra karma att offra djur på det här sättet. Å andra sidan är jag säker på att det är mycket som hade varit obegripligt för en balines om jag berättade för dem vilket stressigt liv många lever i Stockholm. Är vi bättre människor för att vi inte offrar djur men istället satsar allt vi har på karriären och blundar för att vi bidrar till en kultur där flera av oss går in i väggen? 
 
Precis som tidigare resor till Bali blev det mycket fokus på god och hälsosam mat. Jag kunde inte bry mig mindre om det var molnigt en dag. Då tog Emelie och jag med oss varsin bok till ett mysigt café och åt lunch i en evighet. Mest hängde vi på The Shady Shack och The Lawn, men jag tyckte även väldigt mycket om Cafe Vida, Gypsy, Monsieur Spoon, Copenhagen, Crate, La Brisa, Folie Kitchen & Pâtisserie och Motion Cafe. Tyvärr åkte jag på en matförgiftning efter musslorna på La Brisa, men miljön och solnedgången var superfin ;) 
 
På Motion Café jobbade en kille som hade provat på att jobba en säsong i Norge. Han kände igen vår svenska och på den vägen började vi prata med varandra. Min obotliga nyfikenhetssjukdom ville såklart veta allt om hur han upplevde Norge och hur det kändes att ena halvåret ha en månadslön på ca 2000 kr och andra halvåret tjäna minst 10 gånger så mycket. Hur kom det sig att han ändå hade valt att flytta tillbaka? Svaret på den frågan var att han hade älskat tiden i Norge, men att han älskade livet i Canggu mycket mer. Enligt honom var den största skillnaden mellan balinser och norrmän att de sistnämnda inte kunde le, de var blyga och pratade knappt med varandra (förutom när de drack alkohol) och att de inte kände sina grannar. 
 
Folie Kitchen & Pâtisserie var kvar sedan sist på listan restauranger att besöka. Vi gick hit dagen efter jag legat sjuk och lyckoruset över att jag fått livet tillbaka var ett faktum. Jag ville ta igen den förlorade gårdagen och hade tidigt varit uppe och surfat, nu stod brunchen på Folie på tur och därefter blev det raka vägen tillbaka till vågorna. Besöket får 4 av 5 stjärnor av mig. Inredningen och miljön var helt i min smak, maten var supergod och servitrisen skrattade med oss och inte åt oss när vi ville veta vilket typ av glas som de olika drinkarna serverades i. Tyvärr fick vi inte in maten samtidigt och det drog ner helthetsintrycket. 
 
En dag hyrde vi en chaufför och steg upp kl 04:00 på morgonen för att bege oss upp mot bergen. Två timmar senare var vi framme vid Lempuyang Temple och insåg att vi inte alls hade behövt gå upp sådär tidigt. Det skulle inte bli någon magisk soluppgång framför The Doors of Heaven och Mount Agung den här dagen. Det var för molnigt. 
 
Nästa stopp blev ett hotell som vi kunde äta frukost på. Därefter åkte vi vidare till Pura Tirta Empul och Tibumana Waterfall. Klockan 18:00 var vi tillbaka i Canggu och för den långa dagen ville chauffören inte ha mer än 600 kr. 
 
Under mina 12 dagar i Canggu fick jag till 9 dagar med surf. De bästa dagarna kunde jag surfa både i soluppgång och solnedgång och då kände jag för att stanna kvar för alltid. Sådana dagar övertygar jag även mig själv att går det åt helvete med livet, då gråter jag först ut och sedan flyr jag till ett land där jag kan surfa varje dag tills jag inte orkar surfa mer. Då hade jag nog kunnat återhämta mig helt ok. 
 
Vid det här laget har jag varit iväg och surfat vid flera tillfällen och får ofta frågan hur bra jag är. Svaret är att jag är mycket bättre än en nybörjare samtidigt som jag är hundratals timmar bort från att vara så bra som jag önskar att jag vore. Jag befinner mig i något slags milslångt mellanland och får ofta påminna mig själv om att det inte handlar om att bli proffs. Det viktigaste är att jag har roligt längs vägen och utvecklas i min egen takt. Vissa dagar känns surfingen lekande lätt och andra dagar är jag redo att kasta in handduken för gott. Surf är en sårbar sport som är extremt väderberoende. Ena morgonen kan det vara vindstilla och rulla in de mest fantastiska vågor. Morgonen därpå kan vinden ha blåst på, det är stökigt i vattnet och vågorna som kommer är alldeles för stora och aggressiva. Den som bor vid havet kan alltid surfa en annan dag, men för mig som knappt surfar 2 veckor per år känns det inte lika självklart att stanna kvar på land. 
 
Avslutningsvis vill jag säga att jag är otroligt tacksam över allt som Bali har gett mig och att jag haft möjligheten att resa dit flera gånger. För varje resa och ny människa jag möter blir jag flera erfarenheter rikare och det är otroligt värdefullt för mig. Jag tycker dessutom att det är fantastiskt att på samma sätt som jag kan resa till Canggu och komma hem lite lyckligare än innan, så kan en människa från Canggu resa till Norden och inse att vi inte är så mycket lyckligare bara för att vi är rikare. Det är givetvis enklare för en förmögen människa att konstatera att pengar inte är så viktigt, men ändå. Pengar får aldrig göra mig blind för vad som är viktigt här i livet, oavsett hur liten eller stor inkomst jag kommer ha framöver. Jag är bara beredd att göra karriär om jag hinner ta hand om mig själv och vårda mina relationer under tiden. Det är sånt och lite till som ett liv i Canggu kan påminna en om ♥
 
Bali, Resor | Bali, canggu, surfing | | 2 kommentarer |

Milano, Portofino & Cinque Terre

Trots att bloggen knappast lever för tillfället kan jag inte låta bli att skriva nu när jag har varit på resande fot igen. Det är så värdefullt i efterhand att ha alla bilder, minnen och tankar samlade på en och samma plats. Det känns tryggt på något sätt, utifall minnet skulle svikta framöver. Bloggen är dessutom ett perfekt ställe att namnge vackra platser och bra restauranger som man varit på. 
 
Efter Adams och min drömresa till Italien förra våren (läs mer om Amalfi här) kunde vi inte låta bli att boka in en ny resa dit i år. Den här gången blev vi borta i fem nätter och utgick från Milano. Vår resplan blev slutligen såhär:
 
Fredag: Flög till Milano efter jobbet och landade sent på kvällen. Väl på plats firade vi in semestern med varsitt glas rött och delade på en Burrata med fantastiskt goda italienska tomater. Nöjdare över livet kunde ingen vara!
 

Lördag: Gick upp tidigt (#pensionärsparet) och bockade av både 10.000 steg och Duomo di Milano innan det äntligen blev dags för frukost. Därefter promenerade vi till centralstationen, delade på en gelato längs vägen och tog sedan tåget till Santa Margherita. På kvällen tog vi en färja till vackra Portofino, drack varsin drink på Jolly Bar och åt middag på lyxhotellet Belmond Hotel Splendido.

Fördrink på Jolly Bar i Portofino. Här beställde jag in vad jag trodde var en "vanlig" Bellini och tänkte inte på att det faktiskt var champagne som servitören öste över persikan. När Adam frågade mig vad drinken kostade svarade jag att det inte stod på menyn, men att den väl kostar som vilken vanlig drink som helst. Sedan kom notan in och då ville jag typ inte leva mer. Drinkeländet kostade 40 euro... 
 
Utsikten från Belmond Hotel Splendido var magisk och maten var god, men alldeles för dyr. Jag valde det billigaste på menyn (som inte ens var billigt) för att kompensera för min dyra fördrink och hoppade över vatten i glaset. Det som drog ner helhetsbetyget ytterligare var att det bara var Adam som fick in en meny med priser på från början. Då spelar det liksom ingen roll att någon spelar vacker pianomusik i bakgrunden. Det är 2018 och man gör helt enkelt inte så. 
 
Söndag: Efter varsin fult upplagd omelett vid hamnen blev det morgonpromenad tillbaka till Portofino. Där slog vi oss ner på Calata 32 för dagens första kopp kaffe och delade på ännu en gelato. Sedan köpte vi tur- och returbiljetter till San Fruttuoso och gjorde en dagsutflykt dit. På kvällen drack vi vin och åt utsökt tryffelpasta på Ristorante Strainer.
 
Den här tryffelpastan på Strainer var magisk! Det var bara de glutenfria, billiga skruvarna det var fel på... Känner någon för att starta upp ett glutenfritt pastaföretag i Italien och sälja in Sempers glutenfria Tagliatelle till sådana här ställen har ni mitt fulla stöd.
 
Måndag: Dagsutflykt till Cinque Terre. Tog tåget från Santa Margherita till Vernazza och vandrade därifrån, först till Corniglia och sedan vidare till Manarola. Där började vi med att dela på en Farinata (naturligt glutenfri kikärtspannkaka på italienskt vis) på Il Discovolo. Sedan letade vi oss upp bland husen tills vi kom fram till den lilla restaurangen Dal Billy, som serverade oss varsin utsökt glutenfri Pasta Al Pesto. Att en flaska huset röda bara kostade 15 euro gjorde oss inte direkt på sämre humör. #fulla 
 
Fler bilder från vandringen i Cinque Terre kommer i ett separat inlägg nästa vecka. 
 
Tisdag: Sista dagen i Ligurien köpte vi med oss billig frukost från Coop och hade picknick på en parkbänk vid havet. Sedan försökte vi lägga oss till rätta på de osköna stenstränderna och varvade ljudbok med fysisk bok. Just nu lyssnar jag på Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman (härligaste boken på länge) och läser Tänka, snabbt och långsamt av ekonomipristagaren Daniel Kahneman. Den är inte lika härlig, men sjukt intressant! Sent på eftermiddagen tog vi tåget tillbaka till Milano. Väl där slog vi oss ner på takterassen Obica Mozarella Bar och avslutade vår sista kväll precis som vår första hade börjat - med varsitt glas vin och en himmelskt god och krämig Burrata...
 
Såhär såg Adam ut precis när maten kom in <3  
Italien, Resor, Vardag | cinque terre, italien, manarola, milano, portofino, santa margherita | | Kommentera |

De tre sista dagarna i Canggu

Mina tre sista dagar i Canggu avslutades med surf, yoga och god mat. Det är en kombination som gör mig oerthört lycklig och som alltid får mig lika sentimental när det närmar sig sitt slut. Jag älskar livet hemma i Sverige också, men jag hade älskat det ännu mer om jag dagligen kunde dansa fram på vågorna i ett ljummet hav. 
 
Helt perfekt fick jag dock inte ha det. Näst sista dagen blev det min tur att drabbas av matförgiftning. Jag hade mått dåligt under natten men tyckte jag mådde prima på morgonen och beslutade mig för att inga omständigheter i världen skulle få stoppa mig. Jag ska upp och surfa, punkt. 
 
På vägen till Batu Bolong Beach köpte jag en banan till frukost men den fick jag tyvärr inte behålla. Efter att jag återigen spytt på parkeringen mådde jag bra igen och då tänkte jag att om jag bara sitter på stranden en stund och får i mig lite vatten kan jag säkert surfa snart. Jag har vissa tendenser att ta saker och ting på lite för stort allvar ibland och just den den här morgonen kändes det som ett världsproblem att jag inte kunde surfa. 

Hela morgonen fortsatte jag att pendla mellan att må toppen och känna mig yr. Tillslut svimmade jag i samband med att jag spydde upp vattnet och först då gav jag upp. När jag återigen mådde bra kom en locals förbi och sa åt mig att jag måste hem och vila. Det ska vara härligt att surfa och jag måste sluta vara så hård mot mig själv. ”Life should be fun, you know” avslutade han med sitt stora, fina leende och då rann det en tår längs kinden på mig. Jag blir alltid så rörd när människor vill mig väl. Dessutom hade han ju så rätt i det han sa. Jag måste sluta ta livet på så stort allvar.
 
På nyårsafton blev det nyårsbrunch med ett blandat gäng svenskar på The Loft Bali. Efteråt hann jag surfa en sista gång och det avslutade jag med att ovetandes ha sönder en bräda. Jag skulle precis ta sista vågen in när en ilsken man med guldtand började härja om att jag hade haft sönder hans surfbräda och att jag måste betala. Jag hade inte märkt något själv men antagligen måste min bräda åkt på hans efter att jag ramlat och släppt taget om min egen. I ett panikartat försök surfade jag in till stranden och rusade upp till mina vänner, lämnade tillbaka brädan fort som tusen och frågade om jag kunde få skjuts tillbaka till hotellet. Precis när vi skulle åka kom den läskiga mannen ikapp och började läxa upp mig. Mitt beteende var såklart inte ok. Har man sönder något står man för det, jag vet ju det, men det gjorde mig så sjukt stressad att han var så arg och att jag inte hade någon aning om vilken summa det handlade om. Det är svårt att agera rationellt när känslorna väl tagit över. 
 
Gänget som jag hade hyrt bräda av såg hur rädd jag blev, lugnade mig och sa att det inte var någon fara. Det här händer tydligen hela tiden. De tog över konversationen med den läskiga mannen, bad om att få se skadan på brädan och konstaterade att jag behöver betala 100.000 rupiens. Det motsvarar ungefär 62kr. Den summan var säkert stor för honom, men för mig kändes det som den största lättnaden någonsin.
 
Bali, Resor | batu bolong beach, canggu | | Kommentera |
Upp