Surfen, atmosfären och de vänliga människorna

Den här sommaren invigde jag semestern med att flyga till Bali. Tidigare har det alltid lockat mig att bocka av nya länder och platser på listan, men den lilla surfbyn Canggu har lyckats trollbinda mig. Jag älskar atmosfären där. Och surfen, de glada och vänliga människorna och solnedgången på Echo Beach. Dessutom kryllar det med yogastudios såväl som fint inredda restauranger och caféer - som allt som oftast erbjuder båda glutenfria, vegetariska och veganska alternativ. Listan på anledningar att älska Canggu kan göras lång och att komma tillbaka dit en tredje gång kändes som att komma hem igen, förutom att Adam saknades. Livsstilen där passar mig perfekt.

Anledningen till att det blev ett tredje besök på Bali så tätt inpå senaste besöket var Emelie. Hon bestämde sig tidigt i våras för att stanna en hel sommar i Canggu och då passade det perfekt att jag kom och hälsade på. Jag brukar i vanliga fall förbereda en ganska omfattande resplan, men inför den här vistelsen planerade jag ingenting. Jag flög helt enkelt bara dit och bodde in mig i hennes rum på Bali Laksita Homestay. Boendet kostade mig inte mer än 100 kr natten men trots det hade vi bara 4 minuter ner till morgonsurfen. Planerar du att åka till Canggu för att surfa kan jag varmt rekommendera att bo där ♥
 
Vid ett tillfälle fick vi vara med på en ceremoni som värden på vårt boende höll i. Jag ville lära mig mer om hinduismen sedan jag några dagar innan hade passerat en större ceremoni på stranden. Där fick jag beskåda hur balineserna på ett minst sagt barbariskt sätt avslutade ritualen med att offra en get. Med tårarna brännandes bakom ögonlocken såg jag på hur de kastade ut geten bland vågorna ett flertal gånger tills den slutligen dog. Efteråt gick jag vidare och debatterade om saken med ungdomarna som jag hyrde surfbrädor av, men det kändes inte som det gick särskilt bra. De är ju uppväxta och skolade med att det är naturligt att offra djur sedan barnsben. Det är bra för karman, enligt deras tro.
 
På ceremonin i det lilla familjetemplet offrades inga getter. Däremot avslutades den med att den lilla kycklingen som gladeligen hade hoppat runt bland offergåvorna blev halshuggen. Det fick mig att fundera över hur otroligt formbara vi människor är genom livet. Det är så svårt att ta in att vi människor är så lika i grunden, men att vi formas så olika på grund av kulturella skillnader. För mig är det obegripligt hur man kan tro på att det är bra karma att offra djur på det här sättet. Å andra sidan är jag säker på att det är mycket som hade varit obegripligt för en balines om jag berättade för dem vilket stressigt liv många lever i Stockholm. Är vi bättre människor för att vi inte offrar djur men istället satsar allt vi har på karriären och blundar för att vi bidrar till en kultur där flera av oss går in i väggen? 
 
Precis som tidigare resor till Bali blev det mycket fokus på god och hälsosam mat. Jag kunde inte bry mig mindre om det var molnigt en dag. Då tog Emelie och jag med oss varsin bok till ett mysigt café och åt lunch i en evighet. Mest hängde vi på The Shady Shack och The Lawn, men jag tyckte även väldigt mycket om Cafe Vida, Gypsy, Monsieur Spoon, Copenhagen, Crate, La Brisa, Folie Kitchen & Pâtisserie och Motion Cafe. Tyvärr åkte jag på en matförgiftning efter musslorna på La Brisa, men miljön och solnedgången var superfin ;) 
 
På Motion Café jobbade en kille som hade provat på att jobba en säsong i Norge. Han kände igen vår svenska och på den vägen började vi prata med varandra. Min obotliga nyfikenhetssjukdom ville såklart veta allt om hur han upplevde Norge och hur det kändes att ena halvåret ha en månadslön på ca 2000 kr och andra halvåret tjäna minst 10 gånger så mycket. Hur kom det sig att han ändå hade valt att flytta tillbaka? Svaret på den frågan var att han hade älskat tiden i Norge, men att han älskade livet i Canggu mycket mer. Enligt honom var den största skillnaden mellan balinser och norrmän att de sistnämnda inte kunde le, de var blyga och pratade knappt med varandra (förutom när de drack alkohol) och att de inte kände sina grannar. 
 
Folie Kitchen & Pâtisserie var kvar sedan sist på listan restauranger att besöka. Vi gick hit dagen efter jag legat sjuk och lyckoruset över att jag fått livet tillbaka var ett faktum. Jag ville ta igen den förlorade gårdagen och hade tidigt varit uppe och surfat, nu stod brunchen på Folie på tur och därefter blev det raka vägen tillbaka till vågorna. Besöket får 4 av 5 stjärnor av mig. Inredningen och miljön var helt i min smak, maten var supergod och servitrisen skrattade med oss och inte åt oss när vi ville veta vilket typ av glas som de olika drinkarna serverades i. Tyvärr fick vi inte in maten samtidigt och det drog ner helthetsintrycket. 
 
En dag hyrde vi en chaufför och steg upp kl 04:00 på morgonen för att bege oss upp mot bergen. Två timmar senare var vi framme vid Lempuyang Temple och insåg att vi inte alls hade behövt gå upp sådär tidigt. Det skulle inte bli någon magisk soluppgång framför The Doors of Heaven och Mount Agung den här dagen. Det var för molnigt. 
 
Nästa stopp blev ett hotell som vi kunde äta frukost på. Därefter åkte vi vidare till Pura Tirta Empul och Tibumana Waterfall. Klockan 18:00 var vi tillbaka i Canggu och för den långa dagen ville chauffören inte ha mer än 600 kr. 
 
Under mina 12 dagar i Canggu fick jag till 9 dagar med surf. De bästa dagarna kunde jag surfa både i soluppgång och solnedgång och då kände jag för att stanna kvar för alltid. Sådana dagar övertygar jag även mig själv att går det åt helvete med livet, då gråter jag först ut och sedan flyr jag till ett land där jag kan surfa varje dag tills jag inte orkar surfa mer. Då hade jag nog kunnat återhämta mig helt ok. 
 
Vid det här laget har jag varit iväg och surfat vid flera tillfällen och får ofta frågan hur bra jag är. Svaret är att jag är mycket bättre än en nybörjare samtidigt som jag är hundratals timmar bort från att vara så bra som jag önskar att jag vore. Jag befinner mig i något slags milslångt mellanland och får ofta påminna mig själv om att det inte handlar om att bli proffs. Det viktigaste är att jag har roligt längs vägen och utvecklas i min egen takt. Vissa dagar känns surfingen lekande lätt och andra dagar är jag redo att kasta in handduken för gott. Surf är en sårbar sport som är extremt väderberoende. Ena morgonen kan det vara vindstilla och rulla in de mest fantastiska vågor. Morgonen därpå kan vinden ha blåst på, det är stökigt i vattnet och vågorna som kommer är alldeles för stora och aggressiva. Den som bor vid havet kan alltid surfa en annan dag, men för mig som knappt surfar 2 veckor per år känns det inte lika självklart att stanna kvar på land. 
 
Avslutningsvis vill jag säga att jag är otroligt tacksam över allt som Bali har gett mig och att jag haft möjligheten att resa dit flera gånger. För varje resa och ny människa jag möter blir jag flera erfarenheter rikare och det är otroligt värdefullt för mig. Jag tycker dessutom att det är fantastiskt att på samma sätt som jag kan resa till Canggu och komma hem lite lyckligare än innan, så kan en människa från Canggu resa till Norden och inse att vi inte är så mycket lyckligare bara för att vi är rikare. Det är givetvis enklare för en förmögen människa att konstatera att pengar inte är så viktigt, men ändå. Pengar får aldrig göra mig blind för vad som är viktigt här i livet, oavsett hur liten eller stor inkomst jag kommer ha framöver. Jag är bara beredd att göra karriär om jag hinner ta hand om mig själv och vårda mina relationer under tiden. Det är sånt och lite till som ett liv i Canggu kan påminna en om ♥
 
Bali, Resor | Bali, canggu, surfing | | 2 kommentarer |

De tre sista dagarna i Canggu

Mina tre sista dagar i Canggu avslutades med surf, yoga och god mat. Det är en kombination som gör mig oerthört lycklig och som alltid får mig lika sentimental när det närmar sig sitt slut. Jag älskar livet hemma i Sverige också, men jag hade älskat det ännu mer om jag dagligen kunde dansa fram på vågorna i ett ljummet hav. 
 
Helt perfekt fick jag dock inte ha det. Näst sista dagen blev det min tur att drabbas av matförgiftning. Jag hade mått dåligt under natten men tyckte jag mådde prima på morgonen och beslutade mig för att inga omständigheter i världen skulle få stoppa mig. Jag ska upp och surfa, punkt. 
 
På vägen till Batu Bolong Beach köpte jag en banan till frukost men den fick jag tyvärr inte behålla. Efter att jag återigen spytt på parkeringen mådde jag bra igen och då tänkte jag att om jag bara sitter på stranden en stund och får i mig lite vatten kan jag säkert surfa snart. Jag har vissa tendenser att ta saker och ting på lite för stort allvar ibland och just den den här morgonen kändes det som ett världsproblem att jag inte kunde surfa. 

Hela morgonen fortsatte jag att pendla mellan att må toppen och känna mig yr. Tillslut svimmade jag i samband med att jag spydde upp vattnet och först då gav jag upp. När jag återigen mådde bra kom en locals förbi och sa åt mig att jag måste hem och vila. Det ska vara härligt att surfa och jag måste sluta vara så hård mot mig själv. ”Life should be fun, you know” avslutade han med sitt stora, fina leende och då rann det en tår längs kinden på mig. Jag blir alltid så rörd när människor vill mig väl. Dessutom hade han ju så rätt i det han sa. Jag måste sluta ta livet på så stort allvar.
 
På nyårsafton blev det nyårsbrunch med ett blandat gäng svenskar på The Loft Bali. Efteråt hann jag surfa en sista gång och det avslutade jag med att ovetandes ha sönder en bräda. Jag skulle precis ta sista vågen in när en ilsken man med guldtand började härja om att jag hade haft sönder hans surfbräda och att jag måste betala. Jag hade inte märkt något själv men antagligen måste min bräda åkt på hans efter att jag ramlat och släppt taget om min egen. I ett panikartat försök surfade jag in till stranden och rusade upp till mina vänner, lämnade tillbaka brädan fort som tusen och frågade om jag kunde få skjuts tillbaka till hotellet. Precis när vi skulle åka kom den läskiga mannen ikapp och började läxa upp mig. Mitt beteende var såklart inte ok. Har man sönder något står man för det, jag vet ju det, men det gjorde mig så sjukt stressad att han var så arg och att jag inte hade någon aning om vilken summa det handlade om. Det är svårt att agera rationellt när känslorna väl tagit över. 
 
Gänget som jag hade hyrt bräda av såg hur rädd jag blev, lugnade mig och sa att det inte var någon fara. Det här händer tydligen hela tiden. De tog över konversationen med den läskiga mannen, bad om att få se skadan på brädan och konstaterade att jag behöver betala 100.000 rupiens. Det motsvarar ungefär 62kr. Den summan var säkert stor för honom, men för mig kändes det som den största lättnaden någonsin.
 
Bali, Resor | batu bolong beach, canggu | | Kommentera |

Ett dygn på Nusa Penida

Förra onsdagen gick Miriam och jag upp tidigt för att ta en båt från Sanur till Nusa Penida. Med oss på turen fick vi Anna Solmell som jag reste runt med i Costa Rica för flera år sedan. HÄR kan ni läsa mer om det. Nusa Penida är fortfarande en oturistig ö med extremt dåliga vägar så det kändes tryggt och bra att ha med sig en blivande läkare som Anna på det här äventyret. I synnerhet med tanke på att man tar sig runt på moped på ön och hotellet vi bodde på hade inga hjälmar ”because no police here”. Jo tack, det var precis det vi var rädda för! Varken Miriam eller Anna hade kört moppe förut så redan efter lunch kände jag att den här dagen kan sluta precis hur som helst. Det första Miriam gjorde var till exempel att slinta på gasen och köra in ”lite lätt” i en vägg...
 
Andra gången jag kände att jag var på äventyr den här dagen var på Kelingking Beach. Efter ungefär en timmes bumpy ride på moppe kom vi fram till en otroligt vacker och spektakulär plats. Klippor och hav har jag sett förr, men en klippa som ser ut som en dinosaurie och vars strand påminner om ett paradis som bara finns på bilder med filter var något nytt. Vi hade dessutom tur med vädret för en gång skull och det gjorde den här dagen till en dröm. I alla fall för mig och Anna. Tyvärr drabbades Miriam av matförgiftning på vägen upp från stranden och lyckades komma upp med nöd och näppe innan hon likblek i ansiktet fick kasta sig bakom första bästa tempel för att spy. 
 
 
Strax därefter mådde hon bättre och då kunde vi alla slå oss ner på klippan och kolla solnedgången till en lokal trubadur som kallade sig för Bruno Mars. Jag fångade stunden på film och det är jag glad för. Jag kände mig så fruktansvärt genuint lycklig den här kvällen. 
 
När vi kände oss redo att åka tillbaka till hotellet hade mörkret trängt sig på och det kändes inte längre bra att köra hem. Jag vill inte gärna att min hjärna förvandlas till en grönsak och än mindre ta ansvar för någon annans oskyddade huvud. Efter solnedgången hade dessutom Miriam återigen börjat må dåligt och vi hade en lång körning framför oss. Adam hade inte gillat det här, kände jag. 
 
Som tur var visade sig Bruno Mars vara världens finaste människa. Han erbjöd sig att köra hem Miriam och ordnade två turister från Jakarta som kunde köra mig och Anna. Inte nog med det, han åkte även förbi hans hem för att hämta extra kläder till Miriam då hon frös och köpte medicin. Därefter for vi fram genom mörkret i ungefär en timme tills vi kom fram till hotellet vi bodde på. Då kunde jag äntligen slappna av och känna att det är för underbart med äventyr som kan sluta precis hur som helst.
 
Stället vi bodde på hette Bintang Bungalows och kostade endast 168 kr per person inklusive frukost. Sjukt prisvärt om vi bortser från Miriams matförgiftning. Vi var tyvärr inte jättesugna på äta här dagen efter... 
 
Istället tog vi moppen till Penida Espresso där det blev varsin bowl till frukost. Älskar mysiga hål i väggen! 
 
Efter frukosten hade vi fått nog av mopederna och bestämde oss för hyra en chaufför. Han fick köra oss till Broken Beach och Angel's Billabong innan vi tog båten tillbaka till Sanur. Därifrån fortsatte vi vidare till Canggu där det blev nästa persons tur att drabbas av matförgiftning. Nämligen min egen... 
 
Bali, Resor | Bali, bintang bungalows, broken beach, kelingking beach, nusa penida | | En kommentar |
Upp