Torsdagsdimma

Jag tänker mycket på mitt förflutna här i Stockholm. Jag tänker ofta tillbaka på tidiga tonåren och på alla minnen och människor jag har därifrån och hur mitt liv har varit fram tills nu. På något sätt känns det som att jag genom att ha lämnat det bakom mig och flyttat hit, har fått distans till det på ett helt annat sätt. Jag kan tänka tillbaka på det och förstå saker, acceptera det som varit och samtidigt lära mig väldigt mycket av det. Även om jag inte alltid förstår mig själv här och nu, kan jag åtminstonde förstå varför jag varit som jag varit och blivit den jag är. 
 
Jag tror man aldrig ska låta det förflutna styra vem man är idag och vilka val man gör, men jag tror det är viktigt att förstå varför det ibland blir som det blir. Att det kan bli fel för att det omedvetna styr en åt fel rikning utan att man tänker på det. Likt ett barn som växt upp utan någon vuxen att anförtro sig åt kan få svårt att lita på andra människor senare i livet eller att någon som blivit våldtagen på vägen hem förevigt blir rädd för mörker och gränder, kan även mindre saker påverka en. 
 
Jag kan inte svara på om det beror på saker som hänt, men det kan kännas som att jag alltid är rädd för att saker ska falla isär. Att allt plötsligt ska gå skepp rätt åt helvete. Utåt sätt har jag väl aldrig varit en mes, men inuti kan jag känna mig så fruktansvärt liten och osäker ibland. Jag kan gå från att vara säker på allt ena dagen till att tvivla på hela mig dagen efter. De flesta dagar vill jag så mycket medan andra dagar har jag ingen aning om vad jag vill och då känns det som att jag vaknar med en dimma i hela huvudet. Jag ser inte klart och vill helst krypa ihop i ett hörn och stanna där tills det blir klart igen. 
 
Idag är en sån dag. 
 
Jag saknar alla er där hemma så att det gör ont och det liksom blir påtagligt med tårar. Det är läskigt hur man kan flytta till en annan stad och plötsligt bli upptagen med sitt att man inte hinner höra av sig och uppdatera sig om hur alla man bryr sig om har det i sina liv. Det stressar mig att jag blivit dålig på det och det bekymrar mig hur bra människan är på att anpassa sig och vänja sig av vid rutiner och samtidigt bli bekväm med nya. Jag vill inte känna att jag klarar mig bra utan mina bästa vänner och alla ni andra som betyder något för mig utan jag vill behöva er.  Det har jag alltid gjort och det är så det ska va. Utan er går jag vilse och det är nog så jag känner mig idag. Vilse. 
 
Och att det är dags att komma hem snart. 
Vardag | |
#1 - - Hawazen:

"Jag kan gå från att vara säker på allt ena dagen till att tvivla på hela mig dagen efter. De flesta dagar vill jag så mycket medan andra dagar har jag ingen aning om vad jag vill och då känns det som att jag vaknar med en dimma i hela huvudet. Jag ser inte klart och vill helst krypa ihop i ett hörn och stanna där tills det blir klart igen."

Kan känna exakt likadant! Tack för att du satte ord på något jag ibland grubblar en hel dag över.. :)

Upp