Torsdagsdimma

Jag tänker mycket på mitt förflutna här i Stockholm. Jag tänker ofta tillbaka på tidiga tonåren och på alla minnen och människor jag har därifrån och hur mitt liv har varit fram tills nu. På något sätt känns det som att jag genom att ha lämnat det bakom mig och flyttat hit, har fått distans till det på ett helt annat sätt. Jag kan tänka tillbaka på det och förstå saker, acceptera det som varit och samtidigt lära mig väldigt mycket av det. Även om jag inte alltid förstår mig själv här och nu, kan jag åtminstonde förstå varför jag varit som jag varit och blivit den jag är. 
 
Jag tror man aldrig ska låta det förflutna styra vem man är idag och vilka val man gör, men jag tror det är viktigt att förstå varför det ibland blir som det blir. Att det kan bli fel för att det omedvetna styr en åt fel rikning utan att man tänker på det. Likt ett barn som växt upp utan någon vuxen att anförtro sig åt kan få svårt att lita på andra människor senare i livet eller att någon som blivit våldtagen på vägen hem förevigt blir rädd för mörker och gränder, kan även mindre saker påverka en. 
 
Jag kan inte svara på om det beror på saker som hänt, men det kan kännas som att jag alltid är rädd för att saker ska falla isär. Att allt plötsligt ska gå skepp rätt åt helvete. Utåt sätt har jag väl aldrig varit en mes, men inuti kan jag känna mig så fruktansvärt liten och osäker ibland. Jag kan gå från att vara säker på allt ena dagen till att tvivla på hela mig dagen efter. De flesta dagar vill jag så mycket medan andra dagar har jag ingen aning om vad jag vill och då känns det som att jag vaknar med en dimma i hela huvudet. Jag ser inte klart och vill helst krypa ihop i ett hörn och stanna där tills det blir klart igen. 
 
Idag är en sån dag. 
 
Jag saknar alla er där hemma så att det gör ont och det liksom blir påtagligt med tårar. Det är läskigt hur man kan flytta till en annan stad och plötsligt bli upptagen med sitt att man inte hinner höra av sig och uppdatera sig om hur alla man bryr sig om har det i sina liv. Det stressar mig att jag blivit dålig på det och det bekymrar mig hur bra människan är på att anpassa sig och vänja sig av vid rutiner och samtidigt bli bekväm med nya. Jag vill inte känna att jag klarar mig bra utan mina bästa vänner och alla ni andra som betyder något för mig utan jag vill behöva er.  Det har jag alltid gjort och det är så det ska va. Utan er går jag vilse och det är nog så jag känner mig idag. Vilse. 
 
Och att det är dags att komma hem snart. 

Hej!



Kan ju alltid kika in för att säga hej! Det var länge sen sist. Lär väl publiceras en bok här nästa gång ni kikar in så som det kliar i mina fingrar. Hoppas ni alla mår bra :) En vecka kvar tills flytten idag.

världens bästa kaffeupplevelse

Ännu en helg har passerat och jag har mest jobbat. Jag har inte skrivit så mycket om mitt jobb än och det beror på att jag fortfarande känner mig "ny" och inte riktigt kommit fram till vad jag tycker om det. Vissa dagar älskar jag att gå dit för att jag jobbar med så härliga människor och det är alltid mycket att göra, medan andra dagar när jag stått i kassan i låt säga 8 timmar och gjort samma sak under en hel dag... Då vet jag inte. Då känns det som att det inte spelar så stor roll vem "jag" är bakom baren utan det som spelar roll är att jag jobbar snabbt och gör det ska jag i ett högt tempo och att det blir rätt. Jag tycker det är jätte kul så fort jag hamnar bakom espressomaskinen och får göra kaffe då det verkligen är en utmaning att stå där, men själva kassagrejjen är jag van vid sedan Coop Extra. Den biten känns det som jag kan och för mig är det viktigt att jag känner mening med det jag gör och att jag har ett mål.
 
För en period funkar det bra att inte ha det, men i framtiden kommer jag inte att nöja mig med att bidra till att någon får världens bästa kaffeupplevelse. Jag vill göra större skillnad än så i människors liv...
 
Jag vet bara inte när, var, hur och på vilket sätt.
 
 

hälsosamt med frön

 
Där jag jobbar har vi en stammis som inte äter socker. När han berättade det sa jag väl något i stil med att Åh va bra, det önskar jag att jag inte heller gjorde. Synd att det är så gott bara...  
 
Det är väl kokain också, svarade han allvarligt. Men inte håller jag på med det för att det är gott. Det är beroendeframkallade precis som socker. Tänk om socker hade kommit idag, vad hade det klassats som du tror du? Socker är livsfarligt. Kokain också.
 
Tankeställare deluxe....

Själv äter jag väldigt mycket socker och jag tycker allt som är sött är gott vilket är jätte tråkigt. Jag hade mycket hellre känt efter en godisbit i godispåsen att "oj herre vad sött det blev, nu klarar jag inte mer" och lagt den ifrån mig. Det har aldrig hänt mig och kommer nog aldrig hända då det känns som jag är dömd till att älska socker, men man kan alltid jobba på det. Även om jag äter mycket onyttigt äter jag mycket nyttiga mål också. Jag älskar frukostar och ser nästan alltid till att jag får i mig alla vitaminer, mineraler och antioxidanter redan då. Jag är en periodare och just nu äter jag alltid vad ni ser på bilden till frukost (plus en eller två smörgåsar). Yoghurt med pumpafrön, boveteflingor, krossade linfrön och chiafrön och en kopp te eller ett glas jucie till plus omega-3 och någon annan vitamin med mycket järn och zink som jag fått för mig att jag har brist av. Galet nyttigt och om inte så säg! Innehåller varken mycket socker eller kokain. 

Med barnen i skyltfönstret

 

Jag har precis sett tv-serien ”The Paradise”, som baseras på Zolas roman om ett varuhus på 1800-talet. Med behag följde jag det lilla varuhusets marknads-
föring och förundrades över hur man satsade mer på innehållet än själva skyltfönstret. 

 
In med besökarna, det var det viktigaste. Väl där kunde man trollbinda besökarna med förföriska produkter och god service!Vår tids Paradise, eller Hell för all del, stavas Facebook, eller Instagram. Eller varför inte Krönika eller Blogg?Skillnaden är att här ägnas mer tid åt skyltfönstret än åt själva innehållet. Vi marknadsför våra liv. Vi är våra egna entreprenörer, reklammakare och copywriters. Och Facebook är vårt skyltfönster mot världen. 
Och vad ställer vi ut? 
Våra barn. 
 

Bilder på barnen i alla möjliga situationer. När de inte har kläder på sig, när de har mat i ansiktet, när de gör konstiga grimaser, när de sover. 
Vi skriver texter om dem. Hur det är att vakna mitt i natten när tonåringen kommer hem full. Hur många gånger den lilla bebisen har bajsat under dagen, om den har sovit, skrikit eller kladdat ner hela den nyköpta soffan.
Tänk om det var tvärtom.
 

Tänk om det var barnen som tog bilder på oss föräldrar, och skrev liknande texter om oss. Bild på mamma och pappa som somnat framför tv:n med varsitt glas vin på soffbordet. Byline: ”Mamma och pappa somnade till slut, äntligen sänker sig friden.”
Eller under bilden på mamma som ligger i skidbacken:
”Det är inte lätt när man är 44 år och nybörjare.”
”Pappa kom hem på morgonen efter att ha spelat hela natten. Han är så trotsig.”
Och varför sluta där, barnen skulle ju kunna skriva om nästa generation också:
”Mormors blöja var visst en storlek för stor.”
”Min, säger farfar och hötter med rollatorn.”
Jag tror att den mesta marknadsföringen av våra liv sker genom barnen. Vi identifierar oss som föräldrar, med våra små familjeföretag.
Och det är en viktig del av våra liv.
 

Men barnet har ingen röst
 och inget val. Det har däremot vi föräldrar. Jag är säker på att våra skyltfönster skulle möbleras annorlunda om vi bara ställde oss frågan:
Skulle jag vilja att någon skrev om mig på det här sättet?
Skulle jag vilja att bilder cirkulerade på mig, när jag gick omkring halvnaken, eller sovande i soffan? Eller att alla visste att jag hade mask och urinvägsinfektion och nu var på akuten för sjunde gången den här månaden.
Bara en fråga till. Bara en liten paus för eftertanke.
Innan vi trycker på ”Publicera”.
För det kan ju hända, länge fram, att våra barn skriver en bok om sin offentliga barndom.
 
Krönika skriven av Felicia Feldt, gästkrönikör på Vårt Kungsholmen
Källa: http://www.direktpress.se/vartkungsholmen/Nyheter1/Felicia-Feldt_Med-barnen-i-skyltfonstret/

För exakt fyra år sedan

Om man kan leta i det förflutna och ta reda på varför man väljer som man gör idag, då är det sådana här traumatiska upplevelser som måste göra att jag inte vill plugga vidare riktigt än... Jag minns den här eftermiddagen för exakt fyra år sedan som om den vore igår och herre vad jag hatade fysik men var fast besluten om att lyckas med ett jävla VG på slutprovet. Envis som jag ändå är... Men väldigt oåtlig på samma gång. 



Sitter och räknar Fysik.
- Jag hatar verkligen Fysik. Jag hatar det verkligen. Det är inte rimligt att jag ska kunna sånt här!  Mamma, kan du komma och läsa den här CP uppgiften och säga hur man gör? 
Mamma suckar men kommer sedan fram till köksbordet och läser igenom uppgiften, gör några små uträkningar och kollar sedan i facit. 
- Ja Lina, ska jag säga hur man gör nu då? Den här var ju jätte lätt! 
- Nej, den är inte lätt! Den är jätte svår om du inte vill spendera resten av ditt liv på att plugga in olika "regler" för hur du ska räkna ut saker och ting och det vägrar jag och göra eftersom Fysik är det värsta som finns och jag kommer aldrig, ALDRIG mer räkna på sånt här! Och förresten hade jag velat klara den här uppgiften själv. 
- Jaha, men då ska du ju inte fråga om hjälp... 

Blir arg och bestämmer sig för att försöka på en ny uppgift.
- Det här är helt sjukt! Hur fan ska jag kunna hålla koll på alla enheter och veta hur man gör sånt här? 
Jag hatar det verkligen. Jag vill riva sönder hela boken! FITTBOK! Jag blir så arg. Jag blir verkligen så jävla arg av att sitta här! Jag kan inte ens förklara hur mycket jag vill strypa min Fysiklärare just nu!
-  Men Lina, du måste tro på dig själv lite. Du bestämmer ju dig från början att du kan inte. 
- Nej, det gör jag inte alls det. Men det är inte mitt fel att den här boken är den sämsta bok som någonsin gjorts och inte kan förklara för mig hur man ska göra!

Mamma får nog. 
- Men Lina, kan du inte bara skita i det här provet och skriva ett IG då så slipper du att bli så arg och vi slipper lyssna på ditt gnäll? Det börjar bli jobbigt nu. 

Tar en paus.
Och börjar skratta olyckligt eftersom jag känner mig så otroligt misslyckad och hjärndöd. Sedan börjar jag tjuta. 
- KUL att jag inte ens lyckats med två uppgifter på en hel timma! JÄTTE KUL! 

Därefter går jag upp på sitt rum. - Arg, förbannad och ledsen. 
Snälla, SKJUT mig någon. Jag orkar inte leva just nu.
Om jag hade en snowbard på fötterna nu. 
Och ett stort  hopp framför mig. 
Då skulle jag ta all sats jag kunde, hoppa upp till himlen, snurra runt och
landa med huvudet före med flit.
 Död. Så skönt. 
 

Det finns ingen del av dig som inte passar in i mig

Jag som alltid har skrivit och fotat så mycket, man kan ju undra vad som hänt? 
 
Själv tror jag det beror på att jag lever i vad det känns som en mellanperiod. Jag har flyttat till Stockholm och lever väl men vill bara att oktober ska passera så fort som möjligt så att det blir november. Så länge jag har haft den här bloggen har november alltid varit en bra månad och just därför vet jag att det kommer att bli så kul att flytta in tillsammans i vår nya lägenhet. Jösses vad det är mycket att tänka på bara (senast idag - rörlig eller bunden ränta på bolånet?) och mycket man ska komma överrens om. Mycket kan ju hända och vi alla vet att livet är väldigt oförutsägbart. Skulle mot all förmodan kärleken ta slut kan det vara lite för sent att försöka komma överrens om saker och ting först då... 
 
 
Sen att jag har väldigt mycket viljor gör kanske inte alltid saken så mycket enklare. Har jag väl ställt in mig på en sak kan jag ha väldigt svårt att ändra på det, det kommer jag gärna på mig själv med när jag sovit på saken. Jag kan va så otålig... Det är nog en av mina dåliga egenskaper ifall jag skulle hamna på en intervju i framtiden och dom frågar efter det. Jag vill helst att allt ska bli bra med en gång! Hatar att vänta och ha mig och få se... Dra ut på saker. Suck. 
 
Men såklart, ibland både nödvändigt och förnuftigt... 
 
 
Annars då. Här är en bild jag tog från en kvällspromenad ute på Djurgården. Jag ville dit i söndags för att fota den vackra hösten där, men vi kom dit först när det började bli mörkt så jag fick absolut inte till de bilder jag hade föreställt mig även om det blev en mysig promenad. Får satsa på nästa höst istället. 
 
 
 
Här är en bild från i tisdags. Jag satt och fikade på John Chris med Jonna & Adam när Hanne hörde av sig. Hon var i Stockholm med förbutiken och undrade om inte jag ville komma dit och kolla på matchen med dom och OM jag ville?! Få träffa saknade, älskade och bästaste Hanne liksom... Ååh! Gick inte att inte va på det förslaget. Sen att Sverige förlorade var kanske mindre kul, men det var ändå världens bästa kväll för mig. Det roligaste var när en tjej som höll massa popcorn i famnen gick nerför trappan i gången och halkade framåt och spillde popcorn överallt. Då tänkte jag att det här är en situation då jag måste behärska mig och inte skratta för den här tjejjen kan  ha skadat sig... Men så tittade jag på Hanne och såg att hon innerst inne också ville skratta och då gick det inte att hålla sig. 

Allt är bra nu

Det här året är hösten magisk. Visst brukar den vara ovälkommen eftersom sommrarna så ofta regnar bort, men det här året är den inget annat än hyllad och häpnandsväckande vacker.
 
Och så Veronica Maggios nysläppta album på det...
 
Vem älskar inte livet en solig promenad i det här underbara vädret med henne i öronen? 
 
Hon sjunger att allt är för bra nu och vet i samma stund att allt har ett slut, men just i år är jag för lycklig för att tro på det. Jag behöver inte blunda för att skymta lyckan utan jag vaknar med den brevid mig varje morgon.
 
Och där får inte något slut finnas...
 
För då vet jag att den aldrig kommer att komma igen.
 
Mamma har alltid sagt att bli som nyförälskad på nytt kan vara det bästa som finns, men vet ni? Jag tror på Bob. 
Nedan har ni den bästa texten som någonsin skrivits och den är lika magisk som den här hösten. 
 
“Only once in your life, I truly believe, you find someone who can completely turn your world around. You tell them things that you’ve never shared with another soul and they absorb everything you say and actually want to hear more. You share hopes for the future, dreams that will never come true, goals that were never achieved and the many disappointments life has thrown at you. When something wonderful happens, you can’t wait to tell them about it, knowing they will share in your excitement. They are not embarrassed to cry with you when you are hurting or laugh with you when you make a fool of yourself. Never do they hurt your feelings or make you feel like you are not good enough, but rather they build you up and show you the things about yourself that make you special and even beautiful. There is never any pressure, jealousy or competition but only a quiet calmness when they are around. You can be yourself and not worry about what they will think of you because they love you for who you are. The things that seem insignificant to most people such as a note, song or walk become invaluable treasures kept safe in your heart to cherish forever. Memories of your childhood come back and are so clear and vivid it’s like being young again. Colours seem brighter and more brilliant. Laughter seems part of daily life where before it was infrequent or didn’t exist at all. A phone call or two during the day helps to get you through a long day’s work and always brings a smile to your face. In their presence, there’s no need for continuous conversation, but you find you’re quite content in just having them nearby. Things that never interested you before become fascinating because you know they are important to this person who is so special to you. You think of this person on every occasion and in everything you do. Simple things bring them to mind like a pale blue sky, gentle wind or even a storm cloud on the horizon. You open your heart knowing that there’s a chance it may be broken one day and in opening your heart, you experience a love and joy that you never dreamed possible. You find that being vulnerable is the only way to allow your heart to feel true pleasure that’s so real it scares you. You find strength in knowing you have a true friend and possibly a soul mate who will remain loyal to the end. Life seems completely different, exciting and worthwhile. Your only hope and security is in knowing that they are a part of your life.” 

Goddag


Lite mysigt med höst ändå.

Dillstuvad potatis

 
2 portioner: 
 
400 g färskpotatis
1,5 msk smält smör
1, 5 msk mjöl
2 dl mellangrädde
2 dl mjölk
1 knippe dill
1 citron
Salt & peppar
 
Gör såhär: Koka potatisen i lättsaltat vatten. Vispa ner mjölet i smöret i en kastrull och slå på mjölk och grädde. Hacka dillen och vänd ner. Pressa i en halv citron och smaka av med salt och peppar! När du är nöjd med stuvningen blandar du i potatisen som du sedan vänder runt på och låter gå varm fram tills det är dags till serveringen. Superenkelt! Och jätte gott till lax. Helst rimmad då, men den här gången var det extra pris på gravad! 
 

Hädanefter - Veronica Maggio

 

 

Att vara ledig är det bästa som finns.  Jag älskar att jobba men att vakna upp till lediga dagar och veta att man kan göra precis vad man känner för, det är fantastiskt.

 

Igår morse var det grått och murrigt ute så jag började dagen med att kolla klart på hela serien av Gossip Girl. Det var några år sedan jag började kolla på den men eftersom jag ligger några hundra år efter alla andra när det kommer till filmer och serier, så jag hade lite att ta igen.  Hela 6 avsnitt tittade jag på innan jag gick upp.

 

Eftermiddagen spenderades på Fröken Anderssons kaffebar på Katarina Bangata. Mötte upp Amanda & Andreas från Linköping som precis har flyttat hit för en fika vilket var kul, och framför allt väldigt länge sedan sist. 

 

Det är lite intressant det där hur man drar sig till folk från samma ställe… Jag träffar hellre någon som jag känner från Linköping framför att lära känna någon ny här i Stockholm.  Det kan såklart vara jätte kul att träffa nya människor, men på något sätt känns det mycket tryggare att träffa någon från samma stad. Då har man automatiskt massor av saker gemensamt. Jag & Amanda har gått i samma klass under gymnasieåren och Andreas och jag har ju känt varandra sedan vi var femton någonting, så vi har ju druckit en del smuggelvodka tillsammans i våra yngre dar.

 

Så småningom kom Adam i alla fall förbi och hälsade efter jobbet och så åkte vi in till t-centralen för att handla lite nödvändigheter. Jag fick äntligen mina örngott i linne och så handlade vi varsina mjukisbyxor på H&M eftersom vi har gossjukan. Haha.

 

Var sjukt mysigt att byta om till dem och laga mat när vi kom hem vill jag lova! Blev gravad lax och dillstuvad potatis som jag lagade för första gången och det blev gott för Adam ville ha mer! Himla go känsla när man lagar något och någon vill ha mer ju? Som ett kvitto på att det är gott! 


Hädanefter - Veronica Maggio

 

 

Att vara ledig är det bästa som finns.  Jag älskar att jobba men att vakna upp till lediga dagar och veta att man kan göra precis vad man känner för, det är fantastiskt.

 

Igår morse var det grått och murrigt ute så jag började dagen med att kolla klart på hela serien av Gossip Girl. Det var några år sedan jag började kolla på den men eftersom jag ligger några hundra år efter alla andra när det kommer till filmer och serier, så jag hade lite att ta igen.  Hela 6 avsnitt tittade jag på innan jag gick upp.

 

Eftermiddagen spenderades på Fröken Anderssons kaffebar på Katarina Bangata. Mötte upp Amanda & Andreas från Linköping som precis har flyttat hit för en fika vilket var kul, och framför allt väldigt länge sedan sist. 

 

Det är lite intressant det där hur man drar sig till folk från samma ställe… Jag träffar hellre någon som jag känner från Linköping framför att lära känna någon ny här i Stockholm.  Det kan såklart vara jätte kul att träffa nya människor, men på något sätt känns det mycket tryggare att träffa någon från samma stad. Då har man automatiskt massor av saker gemensamt. Jag & Amanda har gått i samma klass under gymnasieåren och Andreas och jag har ju känt varandra sedan vi var femton någonting, så vi har ju druckit en del smuggelvodka tillsammans i våra yngre dar.

 

Så småningom kom Adam i alla fall förbi och hälsade efter jobbet och så åkte vi in till t-centralen för att handla lite nödvändigheter. Jag fick äntligen mina örngott i linne och så handlade vi varsina mjukisbyxor på H&M eftersom vi har gossjukan. Haha.

 

Var sjukt mysigt att byta om till dem och laga mat när vi kom hem vill jag lova! Blev gravad lax och dillstuvad potatis som jag lagade för första gången och det blev gott för Adam ville ha mer! Himla go känsla när man lagar något och någon vill ha mer ju? Som ett kvitto på att det är gott! Woop woop ;)


Grattis till alla er som har en plan.

Det är redan söndag och återigen börjar ännu en vecka närma sig mot sitt slut. Tiden går så fruktansvärt fort. Som vanligt.
 
Vilket i och för sig är bra för då är det snart 6:e november och det innebär att vi får nyckeln till vår nya lägenhet. Men det är också dåligt för ibland önskar jag att tiden kunde stanna så jag själv kunde göra det också. Jag skulle vilka komma på vad jag vill bli och göra med mitt liv innan det går vidare, typ som Buddha som satte sig under ett träd för att komma på meningen med livet. Det skulle jag också vilja göra men för att komma på meningen med mitt, utan att tiden gick. Förstås.
 
Stort grattis till alla er som har en plan!
 
Det har inte jag.
 
Jag vet bara at jag vill vara med Adam…
 
Hehe.
 
Alltid något ju!
 
Men i alla fall. Efter idag har jag jobbat mina 40h men jag har även hunnit med en del kul denna vecka. I onsdags var jag & Adam ute på Lidingö hemma hos John med Simone och hade taco- och spelkväll och i fredags började jag dagen med frukost på Nytorget 6 med Rebecca. Det är mysigt med parmiddagar och frukosten i fredags var awsome. Vi gick till Rebeccas jobb på söder och det överträffade alla mina förväntingar. Toalettpappersrullarna inne på gästtoaletterna gillade jag bäst (love at first sight) men annars var det ett sånt där ställe dit jag skulle kunna ta mina vänner om de någon gång skulle få för sig att komma och upp och hälsa på från Linköping och veta att de skulle bli nöjda! Tummen upp för det.
 
Igår mötte jag upp Niklas efter jobbet som har tagit flyget hit från Norge för att jobba och jag tror vi hinner ses en kort stund efter jobbet idag också. Man får försöka ta vara på de få stunderna man får syskonen emellan när man bor såhär långt ifrån varandra. Min andra man i livet har varit i Alinsgås över helgen så det kändes skönt att få lite sällskap hem igår.
 
Nu ska jag ta tag i dagen och knalla till Östermalm för att knega. Det är ett riktigt höstväder ute så jag ser nästan fram emot att promenera dit i murret och med Fredagspodden med Hannah & Amanda i öronen. Väl mött och ha en underbar söndag alla ni som läser!
 
Frukost på Nytorget 6 med R. 

Kungsklippan

 
 
Idag är kontraktet skrivet och klart, så från och med idag fram till den 6:e november bor vi i en liten etta på Kungsklippan med en hiss ner till tunnelbanan precis utanför dörren. Skönt! 
 

Kärlek på Västerbron

 
Skinande sol och härlig höstdag som det är idag har jag varit ute på långpromenad. Lyssnat på podcasts i hörlurarna och bara njutit av vackra Stockholm med systemkameran i högsta hugg. Den här bilden är tagen på Västerbron där förälskade par skrivit sina initialer på kärlekslås och sedan kastat nyckeln i sjön.  Det är ursprungligen en kinestisk tradition som ska få kärleken att vara för evigt men som spridit sig världen över och sedan 12:e januari 2009 till Västebron i Stockholm. Kan ju alltid vara värt ett försök?

"Get busy living, or get busy dying"

 
Precis sätt klart på Nyckeln till frihet efter att Adam övertalade mig igår kväll om att har man inte sett den filmen, så måste man se den. Nu förstår jag precis vad han menar. Riktigt bra film som fått mig att både gråta och skratta såhär på morgonkvisten. Handlar kort sagt om en bankir som hamnar i fängelse efter han blivit oskyldigt dömd till att ha mördat sin fru.
 
Annars så vaknade vi upp hemma hos Danne & Elsa imorse som var snälla och välkomnade oss sedan vi blev tvungna att flytta ut från lägenheten i blåsut. A var och kollade på en lägenhet på kungsholmen i måndags som tanken är att vi ska flytta in i den här veckan, men jag är såklart lite orolig över att hon som hyr ut kommer att skjuta på inflyttningen eller helt plötsligt ändra sig. Så länge inga papper är påskrivna är ju ingenting säkert... 
 
Tänker på mamma och vilken orolig mage hon skulle haft nu om hon befann sig i min situation ;-) Ingenting är säkert och noll kontroll på tillvaron. 6:e november känns långt fram men inga längtar som vi efter den dagen. 

"USA förfogar över en sedelpress med vilken man kan trycka obegränsat med dollar utan kostnad."

 
Tro det eller ej, men Blondinbella och Pingis som skrivit boken Economista och som tillsammans gjort En Economistas podcast har verkligen fått upp mitt intresse för ekonomi.
 
Tycker det är riktigt intressant att lära sig mer om vad som händer i USA just nu och förstå sig på allt bättre. Fann dokumentären Kapitalismens återvändsgränd imorse och tycker ni alla ska ta er tid att se på den. Väldigt nyttig och lärorikt men framför allt bra gjord så man hänger med ordentligt och förstår det som tas upp.
 
Tänk om man hade koll nog att man kunde tjäna massor av pengar utan att jobba, bara genom att göra bra affärer... En guldtacka vore kanske en bra investering?
 
Rubriken är ett citat av Ben Bernanke, ordförande för USA's centralbank
 
Länk till dokumäntären -> Kapitalismens återvändsgränd
 

RSS 2.0