Försök aldrig att bestiga ett berg utan vägled

 

Jag har aldrig önskat mig mer att jag vore Bella & Adam vore Edward i Twilight. Så att jag istället för att tappa greppet om lösa pinnar, halka på hala stenar eller trampa på ruttna rötter, bara skulle kunna hoppa upp på hans rygg och flyga med honom. Bort från allt dött och blött i regnskogen och tillbaka till tryggheten. 
 
 ♥
 
Min & Adams utfklykt igår. Hade fantastiska föreställningar om hur vår promenad upp till bergstoppen skulle bli. Hur vi skulle gå där hand i hand och prata om allt, bli förvånade över hur snabbt vi kom fram och väl uppe slå oss ner på en plats med magnifik utsikt och avnjuta våra glutenfria pannkakor med socker och sirap. Mums!  Därefter skulle vi vandra tillbaka mätta, belåtna och lyckliga och komma tillbaka till huset som nykära på nytt...
 
 
 
Igår morse var vi fast beslutna över att vi skulle klara det. Inga omständigheter skulle få hindra oss!
 
 
Pannkakorna var nedpackade och så länge det fanns en stig att följa var vi spralliga och glada. 
 
 
När stigen började ta slut såg det vi som att nu var vi verkligen på en riktig hike. Fuck alla som följer töntiga leder när de tar sig uppför berg... Vi går vår egen väg! 
 
 
Vilket innebar pinnar, grenar och växter om inte överallt så huller om buller.
 
 
 
 På sina ställen var det riktigt fint som ni ser, men efter två och en halv timma blev vi tvungna att ge upp. Då hade vi följt en stig som plötsligt tog slut men fortsatt in i skogen ändå, halkat alldeles för många gånger och skrämts av alla stenar som rasat nedför branterna. Otäck tanke, men tänk om jag skulle klättra före Adam och råka trampa lös en sten som börjar studsa ner och landar på Adams huvud?
 
Det skulle verkligen vara fruktansvärt...
 
 
Bland annat för att då skulle vårat sista orginella, och lite konstiga minne vara när vi åt pannkakor på ett träd som hade vällt någonstans djupt in i Dominicas djungel och jag vill ha fler sådana minnen med Adam.
 
 
Lyckade som misslyckade påhitt, jag älskar alla våra konstiga äventyr.  
 
 
Även om lättnaden när vi äntligen hittade tillbaka till stigen var oslagbar... Jag hade fått min vilja igenom att prova att gå en annan väg tillbaka och det var dumt, för det slutade med att vi kom fram till ett 15 meters stup och tvingades klättra tillbaka nästan hela "vägen".
 
 
 
I morse erkände Adam att han hade velat säga Vad var det jag sa, men det sa han aldrig då. 
 
 
Fin utsikt.
 
 
Och här är vi tillbaka där vi började. Innan det hunnit bli mörkt och allt, helt oskadda. Äventyr slut! 
 
Vardag | | En kommentar |

Huset uppe i bergen

Dominica | | En kommentar |

The Screw, Dominica

 
s
Upp