The other side of me



Be proud of not living like this.

För snart 3 år sedan sade jag bestämt till Kalle att jag inte tänkte bo hos honom så länge han inte städade. Jag ställde ett, ett endaste litet krav på honom och sen dess har det bara blivit värre och värre med åren. Innan dess vägrade jag att  bo där för andra anledningar (jag tyckte inte vi kom överrens, tyckte det var obehagligt att börja varenda morgon med en jobbig diskussion som alltid ledde till bråk innan skolan m.m), men idag ställer jag bara ett litet krav på att jag ska komma tillbaka och det är just att han ska STÄDA och se till så att jag kan komma in i mitt egna rum utan att dra in magen. Han tycker inte det är ett realistiskt krav, ingen relevant ursäkt för att jag inte vill träffa honom och har fortsatt att samla på sig en massa saker.

Det spelar ingen roll att han upplyser mig varje gång vi pratas vid om hur mycket han tycker om mig och att jag ska vara rädd om mig själv, för jag kommer ändå aldrig kunna förlåta honom för hur han kan sätta högre värde i alla sina prylar än sina barn. Och dyra resor och presenter hjälper inte heller, tyvärr.

Att jag är lik min far är det värsta man kan säga till mig. Ibland får jag till och med panik över att jag fått hans gener (om nu det här är ett beteende som sitter i generna och inte en sjukdom) när jag har stökigt på mitt rum. Stökiga rum får mig att gå i konkurrs.


Skulle ni klara av att leva sådär?
Gör jag fel som vägrar att bo där när det ser ut sådär?
| | 11 kommentarer |
Upp