pluspol vs minuspol

Sådär. Nu ska jag försöka ge mig på att kort inlägg innan jag bär mig av på promenad till Johannelund. Fick efterfrågan om att hjälpa till på Johannelundsdagen imorgon, så ska ner och prata med han i kiosken och vad passar inte bättre med att börja en sån här solig dag med en promenad? Sen blir det att ligga och steka i solen hela dagen och försöka skaffa sig en hygglig bränna. Kanske ska gå förbi och hämta upp Gamen påvägen?

Igår kväll fick jag hur som helst äntligen träffa my sexy friend Honken. Evigheter sen och när det väl gäller kan man ha riktigt kul med den mannen. Mötte upp han och Jenå först vid kentyplanerna för att kolla på Linas match och sedan åkte vi och hyrde film + köpte godis och begav oss hem till Honkens place, där det blev en rätt så galen kväll måste jag nog erkänna. Eller kväll med galen humor låter kanske bättre?

Det är nästan så att jag har träningsverk i magen så som dom senaste dagarna har varit fulla av skratt. Kan det bero på att Lina äntligen tagit sig ur sin Hey-jag-är-vinter-deprimernad-period och våran batterieffekt äntligen börjat fungera igen? Då går det inte en dag tillsammans utan att man får ta i ordentligt för att inte kissa på sig och vem mår inte bra utav dagar fulla av skratt?

Och inte blir det mindre skratt av att våran klass har ett manus till Årets munk som får mig att vilja lägga mig ner på golvet varje gång någon läser upp det? Visserligen är det bara jag och Hanne som får dessa skratt-attacker, men det är alltid en och annan som inte kan låta bli att le på läpparna när "berättaren" ska berätta hur Universum blev till. Mer säger jag inte, men ack så rolig den är. Precis min humor! Barnslig och sarkartisk och alla andra kommer tycka att den är jätte dålig, men jag älskar den och så länge jag inte kan sluta garva varenda gång någon läser upp den så är jag nöjd. Inte nu på tisdag, men tisdagen därpå är det genrep för Årets munk som jag tycker att ingen borde missa att gå på! Inträde 20 kr.

Och nu när jag ändå är inne på roliga grejjer måste jag även berätta om en till sak om ger mig kramper i magen. "Kaninen" heter fenomenet (Lina och jag körde den för andra gången i onsdags) och  det går ut på att man lägger ner dyra Línds chokladkaniner, inplastade i guldfolie och med ett bjällerklanghalsband runt halsen i lösviktsgodispåsen. Sedan går man och betalar och går viftar med den där kaninen tills den hamnar i magen och då tycker man att man har varit jätte busig och vem tycker inte om sånt om inte Biffen Berg? ;)

Kan ju även tillägga att Olle har fixat balbiljetter till mig på lördag så trots alla odds blir det att gå på balen för min del på lördag. Ni anar inte hur mycket tid jag lagt ner på att tjata på att någon ska fixa en biljett dit (uppenbarligen en av dom värre tjänster jag bett någon om). Igår, två dagar innan fick jag ett sms av Olle där det stod att jag borde vara nöjd nu, för biljetten är fixad. Snacka om att det var det bästa sms:et jag fått på länge! Jag trodde verkligen att det var kört med mina drömmar om att få gå på balen, men nehejdå. Har man en vän som Olle går allt i uppfyllelse..

Rix Fm ikväll och jag ser fram emot att komma dit som en redig kräfta efter dagens pressa-i-solen-hela-dagen. Pepp är jag också så blir troligvis en bra kväll!

Puss adjö.

| | En kommentar |

Det börjar närma sig sitt slut...

Jag gör ett nytt försök med en text jag kan knyta samman. Som jag skrev tidigare så finns det ingen ork kvar i mig som orkar plugga till geografiprovet. Jag har alltid varit nyfiken på hur det skulle gå om jag inte pluggade till ett prov och chansade på de flesta frågorna, så varför inte pröva på det till sista provet? Det är ju skitsamma hur det går, jag kommer troligtvis ändå inte bli sänkt till g och även om jag blir sänkt till vg gör det mig inte ett piss. Jag är inte den här kartjejjen som finner något intresse i vad det finns för olika naturtyper i de olika nationerna eller som glädjer mig av att kunna varenda land och huvudstad i världen.

image152

Dagen i skolan blev lika bra som jag visste den skulle bli innan jag cyklade dit. Sista lektionen med Märta Häger blev sorglig och jag som många andra blev tårögda när hon  bjöd på glass och skulle hålla ett kort tal till klassen och säga en massa kloka saker. Varenda gång någon nämner hur kort tid det är kvar spelas det upp minnen man har tillsammans med klassen och från munken och att behöva lämna den trots allt väldigt trygga grundskolan känns både skönt och läskigt.

- Det kommer att gå så bra för dig Lina, sa hon och kramade om mig.
Jag kunde inte annat än att bli tårögd och önska att hon kommer att ha rätt.

Vi hade även våran sista mattelektion med  Håkan. 

 - Ja, vad ska man säga. Man kan ju konstatera att samtidigt som ni har mognat personligt så har ni mognat matematiskt. Se bara på Lina Gamsäter, med henne var det en del strul med i sjuan. Hanne är väl den enda som det fortfarande kan uppstå lite bråk med.
- Fast det beror ju faktiskt inte bara på mig Håkan, svarar hon och blir röd som en tomat.

Haha, klockren! Precis det svar som alla väntade sig. Som jag trodde fick jag även alla rätt på matteprovet och äntligen så fick jag mitt mvg i matte jag velat ha sen sjuan. Nöjd!

På musiken sjöng vi Graduation song och lyssnade på gamla saker vi spelat in och då slog det mig hur lätt man glömmer bort saker. Inte kommer jag ihåg när vi spelade in dessa låtar i sjuan? Jag har ingen aning om vad jag tänkte och tyckte om musiken just då. Hur kommer man då minnas sin ungdom när man blir vuxen? Kommer man tycka att man var lika dum som jag inser att jag var på mellanstadiet när jag läser gamla dagböcker? Jag vet ju att jag tyckte att jag var jätte stor då och tyckte jag hade lärt mig tillräckligt med saker. Idag hånar jag mig själv hur jag tänkte i den åldern. Kommer det bli lika dant om några år?  Kommer jag håna mina tankar jag tycker kan verka så kloka idag?  När jag sitter och berättar saker jag vet hände i min ungdom för mina barn, kommer jag att minnas dom sakerna eller bara veta om att dom har hänt?

image153
Klassens misslyckade utflykt till Valla...  (minnen)

Nu ska jag stänga av och läsa igenom sidorna till provet. Mer blir det inte!  Imorgon har jag mitt sista klassråd och på eftermiddagen blir det ungdomsmottagningen med klassen. På kvällen ska jag vara bakrundsdansare på Saga-teatern så måste hinna öva lite på danserna ikväll också.

Ha det bra!
| | En kommentar |

Text utan slut

Här sitter jag nu och försöker samla ork till att plugga till geografiprovet imorgon och ju längre tid jag drar ut på det, desto mer inser jag att det inte finns någon mer ork att samla på sig. I'm done with allt som hör munken till. Jag har gjort mitt där. Alla avskedningar och fina tal lärarna börjar hålla för oss kommer precis i rätt läge. Man får beröm och samlar på sig massa kloka saker man ska tänka på i sitt nya liv på gymnaiset. Lärarna börjar önska en lycka till och för varje timma som går i skolan kommer den  där tomma känsla av att vi alla kommer att splittras inom mindre än två veckor. Det allra flesta i klassen kommer att gå skilda vägar och jag kommer troligen aldrig mer umgås med det flesta.

Det kommer aldrig mer komma några lektioner då Daniel sitter och masserar mig.
Jag kommer aldrig mer kunna störa mig på att Måns aldrig kan sitta still.
Jag kommer aldrig mer sitta och blinka till Gabbe i klassrummet.
Jag kommer aldrig mer skratta åt att Sundlo stammar och alltid kommer med så dumma kommentarer.
Jag kommer aldrig mer bli tillsagd av Emilia och Dean.
Jag kommer aldrig mer kunna gå fram och krama Alex och ge han världens panik.
Vem kommer kunna ersätta Emma, som alltid är så jävla positiv och glad?
Vem kommer sätta sig brevid Therese och  verkligen bete sig som hon vore vem som helst?
Kommer jag någonsin få ha en lika bra lärare som Uffe?
Kommer någon kunna ersätta Märtas härliga personlighet?
Kommer någon ens kunna dra lika dålig skämt (som är så dåliga att dom blir hur roliga som helst) som Elving?
Kommer någon någonsin träffa någon snällare mattant än Kalurb? 
Hur kommer det bli när jag splittras från Olivia som jag har gått med i samma klass i totalt 10 år nu?!

I tio hela år har jag levt med någon jag lyckats vara nära vän med under alla år. 10 år! Det kommer att bli så förbannat tomt. Jag har växt upp med henne, vi har växt upp med varanndra och gjort de saker vänner gör tillsammans från sex års ålder! Vi har klättrat upp på dörrkanter, ätit så mycket mockarutor att vi redan som 8 åringar ville få bort det ur kroppen och trodde vi kunde lösa problemet genom att åka på rumpa nerför trappen och på så sätt bränna rumpfett. Vi har gjort kärlekssånger, skrivit kärleksbrev till pojkar, busringt till Bris varenda dag efter skolan ett tag (vi kallas oss Sol och moln och lyckades komma på nya problem varenda gång), vi har haft långa pratstunder efter skolan och lämnat varandra utan att säga hejdå. Vi har suttit och läst Ploj & Skoj ur tidningen Julia och läst högt ur varanndras dagböcker. Vi har spelat snake på datorn, vi har snackat skit och försökt lösa alla möjliga problem vi har haft genom att komma på bra argument. Vi har skrattat, vi har tillbringat dagar på hennes land och åkt iväg till Liseberg tillsammans. Vi har pluggat, spelat kort och krusat håret på varanndra. Vi har delat hjärta, gått promenader och ljugit. Vi har åkt en hel vecka och åkt skidor tillsammans, vi har gråtit och varit avundsjuka på varanndra. Jag har hatat dig och tyckt du varit ur fånig, samtidigt som jag beundrat dig och velat vara som du.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, trots att vi inte alls är lika mycket på fritiden som vi var förut. Listan med saker vi gjort tillsammans är så lång och att vi ändå trots allt alltid haft varanndra under 10 hela år och plötsligt ska splittras känns så hemskt. Det känns riktigt jävla hemskt faktiskt! Jag vill inte. Jag vill alltid ha dig där. Det finns ingen som du.

Mycket kommer också att följa med mig på gymnaiset. 

Jag kommer fortfarande kunna göra massa galna saker tillsammans med Lina.
Jag kommer fortfarande kunna åt Hannes roliga kommenterare. Vi kommer att inleda vårat 11:e år tillsammans i skolan och minnerna med dig är minst lika många som med Olivia så lite av min "barndoms-bakrund" kommer ändå att följa med mig.
Jag kommer fortfarande kunna sitta och fundera på varför Adam alltid lyckas klä sig så snyggt och hur det kommer sig att Skeppa har så otroligt många skor.

Med dom kommer minnerna att fortsätta, men för många andra tar det stop inom två veckor. Då finns inte klass 9F mer, nördklassen som alla hatade och som alltid var bra i allt. Allt vi har vunnit tillsammans går knappt att räkna på fingarna; Majcupen, Volleybollen, Nattinnebandyn, Teknikåttan, Kåpan, kom åtta bäst i Sverige på nutidsorienteringen (bäst i ötstergötlant),  Grease, Skoljoggen m.m. Jag tror inte att det är vanligt att man hamnar i en klass där alla kan samarbeta så bra och vara så tävlingsinriktade. Det kan inte vara vanligt att hamna i en klass där så många är så bra på samma sak och bara att gå i en klass där man kan vara stolt över att man är duktig och respekteras över att man har höga mål i livet, det har betytt mycket för mig.

Fy vad det är jobbigt att knyta samman en text när man väl påbörjat den och kommit så långt att man helst av allt vill gå och göra något helt annat. Det är precis som alla mina halvnoveller jag skrev när jag gick i trean/fyran, jag har kanske 20 st berättelser  på 10 A4 utan slut. 

Jag behövde bara skriva av mig lite. Jag tycker synd om er som läst ända hit ner och märker att det inte fanns någon mening med vad jag skrev. Blir ett kort inlägg istället innan jag sätter fart med geofrafin.






Upp