Inga anonyma kommentarer, tack

Vill bara meddela  till alla som kommenterar anonymt att det är dags att ni vågar stå för vilka ni är och inte bara skriver massa skit för att trycka ner mig? Det är jätte kul att få kommentarer och det är inget fel med att att vara ärlig och kritisera vad jag tycker, men vad har man för syfte när man bara slänger dit en onödig kommentar där man knappt  säger halva sanningen med vad man ens menar och inte ens vågar stå för vem man är? Vem är det som ska skämmas egentligen? Jag som ändå vågar stå för vem jag är och vad jag skriver eller ni som bara är ute efter att trycka ner folk? Jag tvingar ingen att läsa vad jag skriver så för er som stör er, sluta läs! Jag slår vad om att det finns bättre saker att göra än att sitta och läsa om ett liv man bara stör sig på? Skärpning!

För övrigt har det varit en mycket konstig dag i skolan. Ingen lärare som vanligt på svenskan och då var det fler än jag som hade svårt att koncentrera sig i sin läsning. Slutade visserligen med att jag lyckades komma in i min bok, Ulrike och kriget, som faktiskt är en riktigt bra bok. Den handlar om en tjej i våran ålder som lever under 2:a världenskriget och blivit påverkad av Hitlers propaganda och lever som helhjärtat nationalist som strävar efter att anmäla så många anhöriga som möjligt för att få "märken" på uniformen. Hon blev inte ens ledsen när hon förlorade sin mamma under ett bombdåd, - hon ansåg att hon dog för sitt fosterland och därmed kom upp till himmelen och sånna saker ska man inte sörja över. Riktigt hemsk bok. Ena stunden sitter man och vill bara hoppa in boken och förklara hur det egentligen ligger till och ena stunden sitter jag och asgarvar för de hemska grejjerna de gör låter så fruktansvärt oseriösa. Häromdagen stod det att de skar upp fostret ur gravida kvinnors magar i Ryssland och hängde upp dom i träd, och trots att det låter hur hemskt som helst så råkade jag få upp en väldigt rolig bild framför mig. Det är inte det att jag inte kan känna empati för hur det faktiskt var, men min fantasi kan spåra ur ibland bara...

Nog om det. Vem orkar läsa om vad min bok handlar om? Det jag ville komma fram till var att jag älskar svenskatimmarna när vi inte har några lärare och man verkligen kan släppa loss och låta det bli ett enda stort kaos.

Nu så ska jag samla mig och troligen bege mig till Amanda och träffa lite folk. Orkar egentligen inte, men om man saknar någon tillräckligt mycket finns det inga hinder som kan få än att inte ta cyklen och trampa iväg. Ha det bra!

| |
#1 - - anna:

stämmer såklart. du har en bra blogg tjejen :)

Upp